Sida:Om arternas uppkomst.djvu/67

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
57
kampen för tillvaron.

frön af våra inhemska örter sköto upp och af 357 blefvo icke mindre är 295 förstörda hufvudsakligen af snäckor och insekter. Om en gräsvall, som ofta blir slagen (och förhållandet blir detsamma om den afbetas af kreatur), får obehindradt växa, så skola de kraftigare växterna småningom döda de mindre kraftiga äfven om de äro fullt utbildade, och af tjugu arter, som växte tillsammans på ett blott tre eller fyra fots område, tillintetgjordes i ett sådant fall nio under det de öfriga växte så mycket yppigare.

Tillgången på näringsmedel för en art bestämmer naturligtvis den yttersta gränsen för artens tillväxt, men i många fall är det icke vinnandet af tillräcklig föda som bestämmer en djurarts medelantal, utan detta beror ofta på, att individerna af en art sjelfva tjena till föda åt en annan. Det synes derföre icke vara tvifvel underkastadt, att mängden af rapphöns och hjerpar, harar och dylikt på stora gods hufvudsakligen beror på utrotandet af de små rofdjuren. Om i England under de följande tjugu åren intet vildbråd sköts, men rofdjuren ej heller utrotades, så skulle efter all sannolikhet tillgången på vildt minskas, ehuru vildbråden nu fällas i hundratusental. Å andra sidan gifves det äfven många fall, såsom till exempel elefanten och noshörningen, der någon sådan förstöring från rofdjurens sida ej kommer i fråga, ty till och med den indiska tigern vågar sällan anfalla en elefantunge, som skyddas af sin moder.

Klimatet har vidare en väsentlig andel i bestämmandet af medelantalet individer af en art, och jag tror, att en periodiskt inträffande ytterlig köld eller torka är ett af de mest verksamma hinder för förökningen. Jag beräknade, att vintern 1854—55 på mitt eget gods ödelade fyra femtedelar af alla fåglar (beräknadt hufvudsakligen efter det ringa antalet bon under påföljande vår), och detta är en fruktansvärd ödeläggelse, om vi betänka att för menniskorna är redan en dödlighet af 10 procent vid epidemier mycket stor. Klimatets verkan synes vid första påseende vara alldeles oberoende af kampen för tillvaron, men då klimatet hufvudsakligen förminskar tillgången på näring, föranleder det den häftigaste kamp emellan de individer, som söka samma föda vare sig de tillhöra samma art eller icke. Äfven om klimatet verkar omedelbart, såsom till exempel en ytterlig köld, så skola de svagaste lida mest eller de som vid vinterns annalkande hafva förskaffat sig minst föda. Om vi vandra från söder till norr eller från en fuktig trakt till en torr, skola vi städse se några arter blifva allt mer och mer sällsynta och slutligen alldeles försvinna, och då klimatombytet i detta fall är uppenbart, så skola vi