Sida:Om arternas uppkomst.djvu/91

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
81
det naturliga urvalet.

bannlysa tron på en fortsatt skapelse af nya organiska varelser eller på stora och hastiga modifikationer i deras bildning.


Om individers kroasering.


Här måste jag göra en liten digression. Det är klart, att af djur och växter med skilda kön måste för hvarje befruktning tvänne individer förenas, med undantag af de märkvärdiga och ännu ej förklarade fallen af Parthenogenes. Men hvad hermafroditerna beträffar är detta långt ifrån uppenbart. Det oaktadt är jag mycket benägen att tro, att af alla hermafroditer, antingen i allmänhet eller ock vid vissa tillfällen, tvänne individer samverka för artens fortplantning. Denna åsigt har förut blifvit framstäld af Andrew Knight och vi skola straxt se dess vigt; denna fråga kan jag visserligen blott vidröra i största korthet, men jag har rikligt material samladt för en utförligare behandling. Alla ryggradsdjur, alla insekter och dessutom några andra större djurgrupper para sig för hvarje befruktning. Nyare undersökningar hafva betydligt förminskat antalet förr antagna hermafroditer och af de verkliga hermafroditerna para sig många, det vill säga, två individer förena sig regelbundet till hvarandras befruktning, och detta är allt som vi här behöfva taga i betraktande. Det gifves dessutom många andra hermafroditiska djur, som vanligen icke para sig, och det allra största antalet växter äro hermafroditiska. Hvad finnes, kan man fråga, i detta fall för skäl till det antagandet, att för hvarje gång två individer samverka vid befruktningen? Då det här icke är möjligt att ingå på enskildheter, så måste jag inskränka mig till några allmänna betraktelser.

För det första har jag samlat en stor mängd fakta, som bevisa, i öfverensstämmelse med alla stuteriegares öfvertygelse, att bland djuren likasom bland växterna en kroasering emellan djur af olika varieteter, eller emellan individer af en varietets olika stammar förlänar afkomman en viss styrka och fruktsamhet, under det å andra sidan parning emellan nära slägtingar förminskar kraften och fruktsamheten. Dessa fakta äro så talrika, att redan de leda mig till den tron, att det är en allmän naturlag (huru föga vi än känna lagens betydelse) att ingen organisk varelse under en evighet af generationer kan befrukta sig sjelf, att tvärtom en kroasering med en annan individ tid efter annan är oumbärlig, kanhända blott på långa mellantider.

Darwin, Om arternas uppkomst.6