gon gång ett besök; ty vi måste båda undvika världens virvel och allt utseende av sökt ensamhet. Ibland våra vanligaste bekanta var en ung läkare, vilken sedan tre eller fyra år förskaffat sig ett stort anseende i London för sin grundliga kännedom om vissa organiska sjukdomar. Varje gång, han var hos oss, betraktade han Pauline med en allvarsam uppmärksamhet, som, efter hans bortgång, alltid lämnade hos mig någon oro. I själva verket hade denna ungdomens friska och sköna färg, varmed jag förut sett hennes hy så rikt beprydd, och vars frånvaro jag i början tillskrivit hennes lidande och utståndna mödor, aldrig återkommit sedan den natt, då jag fann henne döende i griftvalvet; och om någon färg för ett ögonblick livade hennes kinder, så var det endast för att, så länge den varade, giva dem ett feberaktigt utseende, ännu mera oroande än själva blekheten. Stundom hände det även, att hon utan någon anledning och på obestämda tider anfölls av spasmer, vilka slutade med dåningar; och dagarna efter dessa anfall var hon intagen av en ännu djupare svårmodighet. Slutligen förnyades de ofta och med så uppenbart tilltagande våldsamhet, att jag en dag, då doktor Sercey gjorde oss ett av sina vanliga besök, väckte honom ur den tankfullhet, som Paulines åsyn alltid åstadkom hos honom, fattade hans arm och gick ned med honom i trädgården.
Vi gingo flera gånger stillatigande omkring den lilla planen; dårefter satte vi oss på samma bänk, där Pauline berättat mig sin förskräckliga historia. Där förblevo vi en stund tankfulla; slutligen ämnade jag bryta tystnaden, då doktorn förekom mig:
»Ni är orolig över er systers hälsa», sade han.
»Jag tillstår det», svarade jag, »och ni själv har låtit mig märka farhågor, som öka mina egna.»
»Och ni har rätt», fortfor läkaren; hon hotas av en kronisk sjukdom i underlivet. Har hon erfarit någon olycka, som kunnat skadligt inverka på denna kroppsdel?»
»Hon har varit förgiftad.»
