74
kan på vidt skilda sätt göra ett mycket starkt intryck. — Då jag första gången fick njuta af att där se ”Hernani” återgifvas, hade Sarah Bernhardt lyckligtvis ännu icke hunnit blifva affärsresande. Hon stod då på sin konsts soliga middagshöjd och prydde på ett utmärkt sätt den förträffliga ensemblen. Det sätt hvarpå hon och hennes jämlike Mounet-Sully 1878 utförde sista aktens ohyggliga förgiftningsscen är oförglömligt och hör till mina sublimaste sceniska upplefvelser. Något liknande den förfärande tragik och den gripande sanning de bägge gudabenådade artisterna där utvecklade kan man säkerligen aldrig få skåda. Visst är, att så ypperligt än skådespelet samma år hemma hos oss framställdes, blef det dock endast en svag återglans af hvad den tidens franska storheter förmådde åstadkomma.
Elise Frösslind drabbades i januari månads början af ett svårartadt lidande, som nästan hela året höll henne fjättrad vid sjuksängen. Direktionens vänliga omsorg om sina sujetter tog sig ett vackert uttryck uti dess i början af april offentliggjorda meddelande till publiken: ”Hoppet om fru Frösslinds återställande från en långvarig sjukdom har i det längsta fördröjt utsättandet af den recett, hvartill hon för nu löpande spelar är såsom löneinkomst berättigad. Ehuru detta hopp ännu synes aflägsnadt och recettspektaklet alltså måste gifvas, utan att fru Frösslind själf därvid kan uppträda, torde den förtjänta skådespelerskan likväl ej komma att sakna den välvilja, hvarmed hon under hälsans dagar vid så många
