Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/79

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
73

och Stjernström bättre som Max än Hyckert, med hvilken han alternerade. De två gånger pjäsen gafs, stod första raden tom liksom så ofta vid det stora skådespelet, men de öfra raderna voro fullsatta. — Åtskilliga småpjäser ur fru Eriksons forna repertoar återupptogos på spellistan såsom den roliga "Öfverraskningen", där hon och Sevelin spelade särdeles förträffligt, men där Svensson svårligen kunde ersätta Lars Hjortsberg, vidare "Felsheims husar", där hon återtog Karl Felsheims glada roll, och slutligen den förtjusande "Ett ögonblicks oförsigtighet", där hon ansågs "oöfverträfflig", och där Hyckert rätt lyckligt ersatte Collberg, medan herrskapet Wennbom väckte saknad efter herr och fru Torsslow. "Men man kan äfven nu se pjäsen med intresse", säger Rosén. — 3 november gafs för första gången en liten enaktare af Scribe "Två års giftermål" med en ledig, kvick och elegant dialog. En bankir och hans fru ha tröttnat på hvarandra och välja andra föremål för sina ömma känslor: frun en greflig vän i huset, herrn en för frun okänd dam. Bankirens kassör försöker återföra honom till sin plikt, men förgäfves. Plötsligt vaknar svartsjukan hos de bägge makarna, kärleken flödar öfver alla bräddar och allt blir åter godt och väl. Samspelet var utmärkt, ehuru Almlöf som vanligt var mindre lyckad i en komisk roll. Hans bankir var för tragiskt passionerad i synnerhet i armarna, med hvilka han tycktes vilja krossa både himlen och jorden. Han blef mera löjlig än imponerande. Högquist var däremot mycket söt och visade icke mindre än tre nya toaletter, af hvilka en balklänning väckte stor beundran för sin elegans, som ytterligare