Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/80

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

74

förhöjdes genom en kokett plym på hufvudet. Hyckert var rätt bra på sin plats som grefven, och Sevelin nästan för mycket rolig som kassören.

Den lyriska scenen, som återfått både Sällström och Matilda Ficker, utvecklade mycken verksamhet. Under hösten gåfvos repriser af "Marie" med Fanny Westerdahl; af "Preciosa"; af "Barberaren", där M. Ficker blef allt bättre och bättre, under det att Sällström blef allt sämre och sämre; af "Armide", där Widerberg första gången var ypperlig och blef af den fullsatta salongen på ett smickrande sätt mottagen, men några dagar därefter fick hon i Allehanda en offentlig tillrättavisning för det vårdslösa, rentaf dåliga sätt, hvarpå hon en följande gång hade sjungit partiet; af "Friskytten", ehuru den då icke längre var hvad den fordom varit. Sällström förmådde ej längre åka uppför skalans backar och sjöng förfärligt orent. Fahlgren vårdslösade både sången och dialogen. Körerna voro svaga och gingo ojämnt. Pjäsen var för litet repeterad. Denna opera, som förr alltid samlade fullt hus, gaf 28 oktober icke tredjedels hus. Den kvällen stod namnet Matilda Ficker sista gången på affischen, ty den 30 gifte hon sig med oboisten i hofkapellet Fredrik Gelhaar. En nyhet för samma afton var att maskinisten framför vargklyftan slarfvigt nog ställt fram ett palmträd med ormar och ödlor vid dess fot, hvilken något vågade och heterogena tillsats väckte mycken munterhet i salongen. I "Ryno", som gafs en gång för halft hus, tog Widerbergs aria som vanligt brorslotten af bifallet. Sällströms häftiga promenader framför rampen voro icke fördelaktiga för hans sång. I "Tillfälle gör tjufven", som aldrig blir