Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/270

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

264

återupptaga den i april utföll ej lyckligt. — Till förpjäs gafs första akten af »Hvita frun» med Strandberg såsom Georges Brown, där han var ledigare och friskare än man förut sett honom. »Hvad lycklig lott» sjöng Sällström med mera schwung, men han slarfvade, hvartill Strandberg icke gjorde sig skyldig. Hans vackra stämma tog sig särdeles väl ut både i arian och i duetten med Jenny (Ch. Almlöf). Körerna förrådde ett oförlåtligt hastverk.

När »Alphyddan» gafs trettondagen, hände sig att botten gick sönder i den under soldaternas våldgästning inkånkade stora hönsburen, så att alla hönsen kommo ut och började springa och flaxa omkring scenen till salongens stora förlustelse. En höna flög öfver rampen och mottogs af bifallsrop och handklappningar, hvaraf hon blef så förskräckt, att hon flög tillbaka in på scenen. — Rudolf Willmers konserterade tredje och sista gången för knappt halft hus 15 januari, då han befäste opinionen om sitt utomordentliga konstnärskap såsom pianist af den »mirakulösa» skolan och hälsades med stormande applåder.

Charlotte Eriksons beneficespektakel lördagen 22 januari var ett slags dramatiskt tutti frutti, beräknadt att anslå den alltmer öfverhandtagande smaken för litet af hvarje. Det inleddes med ett par lefvande taflor, af hvilka den första skulle framställa Karl VII och Agnes Sorel (hr och fru Almlöf), men kunde ha föreställt snart sagdt hvilka som helst. Därefter sjöngo Belletti och Dannström på italienska språket och i kostym en duett ur Rossinis opera »la Cenerentola» med den verv både i sång och aktion, som man