Sida:Quentin Durward 1877.djvu/117

Den här sidan har korrekturlästs
75

för ers nåd, hans majestäts rättvisa så välförtjent låtit upphänga.»

»Jag vill svärja vid Gud och St. Martin af Tours, att jag sett honom i deras följe, då de plundrade vår ladugård», sade en annan.

»Men, far», sade en gosse, »den hedningen var ju mörk, och den här ynglingen är ju ljuslett; den andre hade kort knollrigt hår, och denne har långa, ljusa lockar».

»Visserligen, barn», sade bonden, »och du kunde äfven tillägga, att han hade en grön rock och denne har en grå jacka; men hans nåd profossen vet nog, att de byta om ansigtsfärg lika lätt som de byta om jackor, så att jag ändå förblir vid min tro, att det var samma en».

»Det är nog, att ni sett honom göra ingrepp i konungens lagskipning genom att söka återbringa en afrättad förbrytare till lifvet», sade officern. »Trois-Eschelles och Petit-André, gör er pligt».

»Håll, herr officer!» utropade ynglingen i dödsångest. »Hör hvad jag säger! Låt mig då icke dö oskyldig! Mitt blod skall af mina landsmän utkräfvas af er i denna verld och af himmelns rättvisa i en tillkommande.»

»Jag skall ansvara för mina handlingar i båda», sade profossen kallt och gaf med venstra handen ett tecken åt bödlarne. Derefter pekade han med ett ilskefullt, triumferande leende på sin högra arm, som han bar i en bindel, sannolikt till följd af det slag Durward gifvit honom på morgonen.

»Usle, hämdgirige bof!» utropade Quentin, genom denna åtbörd förvissad, att personlig hämd var den enda bevekelsegrunden till denne mans stränghet och att af honom ingen nåd vore att förvänta.

»Den stackars ynglingen rasar», sade profossen, »tala ett tröstens ord till honom, Trois-Eschelles, innan han säger farväl åt verlden; du är en hugnelig man i sådana fall, då man ej kan få någon biktfar. Gif honom en minuts andligt råd och låt allting vara slut i den nästa. Jag måste fortsätta min rund. — Soldater, följen mig!»

Profossen red bort, åtföljd af sin vakt, utom ett par, som lemnades qvar för att biträda vid afrättningen. Den olycklige ynglingen blickade efter honom med ögon, förmörkade af förtviflan, och tyckte sig med hvarje slag af

Quentin Durward.
8