86
att se åtskilnaden med, så får man väl lof att lära dem det med handkraft. Jag tror för min del, att Tristan blott låtsar missta sig, för att kunna uppsnappa de vänliga skottar, som komma hit öfver för att helsa på sina fränder».
»Får jag fråga, frände, hvad det är för slags folk, hvarom ni talar?» sade Quentin.
»Det får du visst», sade morbrodern, »men jag vet ingen, som är i stånd att svara dig; åtminstone kan jag det ej, ehuru jag troligen vet lika mycket som alla andra. Det är väl ett eller par år sedan de först visade sig här i landet, just som en svärm gräshoppor».
»Ja», sade Lindesay, »och Jacques Bonhomme — så kalla vi bönderna, unge man — ärlige Jacques, säger jag, han bryr sig föga om, med hvilken vind de eller gräshopporna komma, om han bara kände den blåst, som ville föra bort dem igen».
»Göra de då så mycket ondt?» frågade ynglingen.
»Ondt?» sade Cunningham; »vet då, pojke, att de äro hedningar eller judar, eller mahomedaner åtminstone, och dyrka hvarken Jungfru Maria eller helgonen» — här gjorde han korstecknet — »och stjäla, hvad de kunna komma öfver, och sjunga och spå», tillade han.
»Det skall likväl finnas rätt vackra ungar bland deras qvinnfolk»>, sade Guthrie; »eller hur, Cunningham?»
»Hvad nu, broder!» sade Cunningham, »jag hoppas du ej vill förolämpa mig?»
»Jag vet mig ej hafva sagt något, som kan föranleda en sådan förmodan», svarade Guthrie.
»Jag låter de närvarande vara domare», sade Cunningham, »sade du inte att jag, en skotsk adelsman och medlem af den heliga kyrkan, hade en hjertans kär bland detta hedniska slödder?»
»Se så, han skämtade ju bara», sade Balafré; »intet gräl mellan kamrater».
»Då vill jag inte höra talas om något sådant skämt heller», sade Cunningham, mumlande i skägget, liksom han talat för sig sjelf.
»Fins det sådana der landstrykare 1 andra länder än Frankrike?» sade Lindesay.
