Sida:Quentin Durward 1877.djvu/165

Den här sidan har korrekturlästs

NIONDE KAPITLET.
Vildsvinsjagten.

Jernsega narrar och tanklösa pojkar,
Det är mitt folk; den duger ej för mig
Som genomskådar mig med skarpa ögon.

Shakespeare.

Oaktadt all den erfarenhet, kardinalen varit i tillfälle att inhemta om sin herres karakter, begick han likväl denna gång ett stort politiskt misstag. Hans fåfänga förledde honom att tro, att han, då han förmådde grefve de Crèvecœur att qvarstanna i Tours, haft större framgång än hvilken annan målsman som helst, konungen kunde hafva användt, och som han ganska väl visste, hvilken vigt Ludvig fäste vid uppskjutandet af ett krig med Burgund, så kunde han omöjligen afhålla sig från att låta förstå, att han ansåg sig hafva gjort konungen en stor och betydande tjenst. Han trängde sig derför närmare intill konungens person, än han brukade, och sökte inleda honom i ett samtal rörande morgonens tilldragelser.

Detta var mindre välbetänkt i mer än ett hänseende, ty furstar tycka ej om, att deras undersåtar närma sig dem med en min af sjelfmedveten förtjenst och derigenom liksom vilja tilltvinga sig erkännandet af och belöningen för sina tjenster, och Ludvig, som var den om sitt anseende afundsjukaste monark som ännu funnits, var särdeles frånstötande och otillgänglig mot hvar och en, som gjorde sig för höga tankar om sina tjenster eller sökte intränga i hans hemligheter.


Quentin Durward.11