Sida:Quentin Durward 1877.djvu/186

Den här sidan har korrekturlästs

144

de aftynade, dröjde, bortdogo alldeles och förnyades med obestämda mellanskof. Men utom att musiken, lik skönheten, ofta är mest hänförande, eller åtminstone mest intagande för inbillningen, då dess behag delvis blottas, och inbillningskraften lemnas att fylla upp hvad som på afstånd blott ofullkomligt visar sig, så hade Quentin ämnen nog för sin fantasi under förtrollningens mellanskof. Efter hvad som meddelats honom af hans onkels kamrater, och efter det uppträde, som på förmiddagen egt rum i audienssalen, kunde han ej längre betvifla, att den sirén, som sålunda tjusade hans öra, ej, såsom han hädiskt trott, var dotter eller slägting till en vanbördig värdshusvärd, utan samma förklädda grefvinna, för hvars skull konungar och furstar nu voro i begrepp att ikläida sig pansarskrudar och bryta lansar. Hundratals vilda drömmar, sådana som en romantisk och äfventyrs-älskande yngling lätt närde i ett romantiskt och äfventyrs-älskande tidehvarf, bortjagade från hans ögon allt medvetende af stundens verklighet och satte i dess ställe sina egna berusande villor, då de plötsligen våldsamt skingrades genom ett våldsamt tag om hans vapen och en barsk röst, som tätt invid hans öra utropade: »ha, Pasques-dieu, herr väpnare, mig tyckes ni håller en sömnig vakt här!»

Rösten var mäster Pierres tonlösa, men likväl uttrycksfulla och ironiska stämma, och Quentin, hastigt återkallad till sig sjelf, såg med blygsel och bäfvan, att han under sina drömmerier låtit Ludvig sjelf, sannolikt inkommen genom någon lönndörr och smygande sig utmed väggen eller bakom tapeten, komma sig nog nära att nästan rycka ifrån honom hans vapen.

Hans första ingifvelse var att rycka åt sig sitt vapen medelst en våldsam ansträngning, som kom konungen att ragla ett par steg baklänges inåt salen; men strax derpå fruktade han, att han, då han åtlydde hvad man kan kalla den djuriska instinkt, som drifver en tapper man att motsätta sig hvarje försök att afväpna honom, genom sin personliga brottning med konungen blott stegrat det missnöje, han ådragit sig genom sin försumliga vakthållning, och med denna föreställning återtog han, nästan utan medvetande af hvad han gjorde, sin musköt och stod med