promenerande i en jardin Anglais? Likasåväl kunde ni föreställa er honom i blå frack och hvit vest, i stället för hans rock à la Henri Quatre och hans chapeau à plumes. Huru skulle väl han med sitt vanliga följe af två föregående och två efterföljande leder schweizergarde kunnat röra sig i den slingrande labyrinten af hvad ni behagat kalla en ferme ornée. Tänk er hans figur, med hans skägg, hans haut-de-chausses à canon, fästa vid lifrocken med tusende aiguillettes och bandrosor, och försätt honom i en modern jardin Anglais, så kan ni ej skilja bilden i er fantasi från bilden af en förryckt gubbe, som vurmar på att kläda sig på samma sätt som sin farfars far och som af en patrull gensd'armer' föres till ett Maison des Fous. Men betrakta nu åter, om den ännu finnes till, denna långa och praktfulla terrass, der den store Sully två gånger om dagen plägade taga sin ensamma promenad, begrundande de planer, hans patriotism ingaf honom till befordrandet af Frankrikes ära, eller, i en mera framskriden och sorgligare period af hans lif, grubblande på sin mördade herres minne och sitt af partierna sönderslitna fosterlands öde; tillägg ytterligare denna stolta bakgrund af arkader, vaser, bildstoder, urnor och allt, som kan angifva närheten af ett hertigligt palats, och landskapet blifver genast i harmoni med den store mannens vördnadsbjudande figur. Skiltvakterna med sina luntbössor, stående vid ändarne af denna långa och snörräta promenad, antyda feodalfurstens närvaro, hvilken dock ännu tydligare utmärkes genom den hedersvakt, som föregår och efterföljer honom med upprättburna hillebarder och med en allvarsam, krigisk min, liksom stodo de i fiendens åsyn, alla liksom lifvade af samma själ som deras furstlige herre, — noga afmätande sina steg efter hans, gående då han går, stannande då han stannar, iakttagande ända till dessa minsta regellösheter i hans af den hit och dit irrande tankegången dikterade rörelser, och svängande sig med militärisk noggrannhet framom och bakom honom, som tyckes vara medelpunkten och den lifgifvande principen för deras väpnade leder, liksom hjertat gifver lif och kraft åt menniskokroppen. Eller om ni ler åt en med de moderna sedernas frihet så föga öfverensstämmande promenad», tillade markisen, tveksamt betraktande mig, »skulle ni
Sida:Quentin Durward 1877.djvu/31
Den här sidan har korrekturlästs
XXVII
