Sida:Quentin Durward 1877.djvu/315

Den här sidan har korrekturlästs
273

detta förbud, ehuru ej formligen upphäfdt, likväl helt och hållet upphört att tillämpas, och qvarstår endast som en vidskepelse, hvilken spökar i en af ålder skröplig ceremonimästares hjerna. Om ni behagar», fortfor han, »skola vi gå dit ned nu genast, för att se, om stället är förhexadt eller ej».

Ingenting kunde varit angenämare för Quentin än utsigten till ett fritt tillträde i trädgården, förmedelst hvilket han, tack vare någon af dessa lyckliga tillfälligheter, som dittills gynnat hans böjelse, hoppades komma i beröring med eller åtminstone få se en skymt af föremålet för sin ömhet.

När Durward nedsteg i trädgården med sin nya vän, tycktes denne, en jordisk filosof, helt och hållet upptagen af jordiska ting, medan Quentins ögon, om de också ej liksom astrologens sökte himmeln, likväl sväfvade omkring de fönster, balkonger, men i synnerhet de småtorn, hvilka utsköto från hvarje del af byggnadens insida, för att deri upptäcka den som var hans ledstjerna.

Medan vår unga älskare var sålunda upptagen, åhörde han med fullkomlig likgiltighet, såframt han hörde någonting alls, namnförteckningen på alla de plantor, örter och buskar, hvilka hans vördnadsvärde ledsagare utpekade för honom, och af hvilka en var dyrbar för sin stora medicinska nytta, en annan ännu dyrbarare för den fina smak den gaf åt en soppa, och den tredje dyrbarast af alla, derför att den egde ingen annan förtjenst än dess utomordentliga sällsynthet. Det var likväl nödvändigt att iakttaga åtminstone något sken af uppmärksamhet, hvilket ynglingen fann så svårt, att han hjertligt önskade den beställsamme naturforskaren och hela växtriket åt fanders. Ändtligen förlossades han genom ljudet af en klocka, som kallade kaplanen till någon tjenst-förrättning.

Den ärevördige mannen gjorde många onödiga ursäkter, derför att han lemnade sin nya vän, och slutade med att gifva honom den angenäma försäkran, att han kunde promenera i trädgården ända till qvällsmålet, utan att behöfva befara att blifva störd.

»Det är det ställe», sade han, »der jag alltid öfvertänker mina predikningar, emedan det är så afsides, att det sällan besökes af främlingar. Jag ärnar just nu hålla