Sida:Quentin Durward 1877.djvu/33

Den här sidan har korrekturlästs
XXIX

att åtkomma blyet, timret och andra materialier, gjorde de sig sjelfva ovetande mig en verklig tjenst», sade markisen, »ty derigenom bragte de det till sådana dimensioner, som bättre öfverensstämde med egarens förmögenhet. Ännu finnes det nog löf qvar för fjärilslarfven att deri inveckla sin puppa, och hvad bryr han sig om att insekter hafva härjat återstoden af busken».

Medan han sade detta, framkommo vi till dörren, vid hvilken La Jeunesse nu visade sig med en min, som på en gång uttryckte tjenstfärdighet och djup vördnad, och ett ansigte, som, ehuru fåradt af tusentals skrynkor, likväl alltid var färdigt att besvara det första vänliga ord från hans herre med ett leende, som visade hans, trots ålder och vedermödor, ännu vackra och fasta tandrad. De rena silkesstrumporna, tvättade tills de blifvit gula, den med en bandros uppbundna stångpiskan, den tunna grå locken på hvardera sidan om hans infallna kinder, den perlfärgade rocken utan krage, solitären, halskråset, manschetterna och hans chapeau-bas, allt antydde, att La Jeunesse hade betraktat en gästs ankomst till slottet såsom en ovanlig tilldragelse, hvilken fordrade, att han å sin sida utvecklade en motsvarande glans och ståt.

Då jag betraktade denne trogne, fast fantastiske tjenare, hvilken säkert ärfde sin herres fördomar lika så väl som hans aflagda kläder, så måste jag för mig sjelf tillstå den likhet markisen påpekat mellan honom och min egen Caleb, hermms af Ravenswood trogne vapensven. Men en fransman, af naturen en mästare i tusen konster, kan med ofantligt större ledighet sköta en mängd olikartade tjenstebefattningar och i sin egen person räcka till för dem alla, än man kan begära af en skottes senfärdiga formlighet. Öfverträffande Caleb i fyndighet, men ej i nit, tycktes La Jeunesse mångfaldiga sig allt efter ögonblickets kraf och skötte sina olikartade befattningar med en sådan skyndsamhet och en sådan oförtrutenhet, att någon annan uppassning än hans skulle varit fullkomligt öfverflödig.

Middagen isynnerhet var utsökt. Ehuru soppan bar den af engelsmän föraktade benämningen maigre, hade den en förträfflig smak, och matelotten af gädda och ål föronade mig, ehuru en skotte, med den sistnämnda fisksorten. Det fans äfven ett litet fat med bouilli för kät-