Sida:Quentin Durward 1877.djvu/344

Den här sidan har korrekturlästs

302

maningar, af Peter, hvilken, smått bestört, hviskade i hans öra: »repa mod, husbonde, eller vi äro sålda!»

Syndikern bibehöll emellertid. så godt han kunde, sin värdighet i ett kort tal, hvari han lyckönskade sällskapet till den stora seger, som de la Marcks soldater och de goda borgarne i Lüttich vunnit.

»Ja». svarade de la Marck spefullt, »vi ha slutligen nedlagt villebrådet, sade nådig fruns mops till varghunden; men, ha, herr borgmästare, ni kommer lik Mars med Skönheten vid er sida! Hvem är denna sköna? Bort med slöjan! Bort med slöjan! I natt rår ingen qvinna ensam om sin skönhet.»

»Det är min dotter, ädla fältherre», svarade Pavillon, »och jag får be er ursäkta, att hon bär slöja; men hon har gjort ett löfte derom till de heliga Tre Konungar.»

»Jag skall strax lösa henne derifrån», sade de la Marck; »ty med ett hugg af bilan skall jag göra mig till biskop af Lüttich, och jag vill tro att en lefvande biskop är värd tre döda kungar.»

Det gick en rysning öfver gästerna och ett ogillande sorl lät förnimma sig; ty både Lüttichs invånare och flere af de vilda krigarne vördade kungarne i Köln, som de gemenligen kallades, om de också ej hyste aktning för någonting annat.

»Nå, jag tänker inte att begå något högförräderi emot deras aflidna majestäter», sade de la Marck; »men biskop har jag beslutat att bli. En på en gång verldlig och andlig furste, som har makt både att lösa och binda, passar bäst för en hop förkastade, som ni, hvilka ingen annan skulle vilja gifva absolution. Men stig fram, ädle borgmästare, och sätt er här vid min sida, så skall ni få se, hur jag bär mig åt för att göra en ledighet för för min egen befordran. — För in vår företrädare på den biskopliga stolen.»

En rörelse uppstod i salen, hvarunder Pavillon, afböjande den erbjudna hedersplatsen, satte sig vid nedre ändan af bordet, och hans följeslagare höllo sig tätt bakom honom, icke olika en skock får, som, skrämda af en främmande hund, samla sig bakom en gammal skäll-gumse, hvilken de anse å dragande kall och embetes vägnar böra hafva mera mod än de sjelfva. Der bredvid satt en vac-