Sida:Quentin Durward 1877.djvu/349

Den här sidan har korrekturlästs
307

Hvar en af hans följeslagare sprang i detsamma upp, och ehuru de ännu voro sammanblandade med sina för detta allierade, höll dock enhvar, förberedd på ett dylikt öfverfall, inom ett ögonblick sin närmaste granne i kragen, sedan hans högra hand svängde en dolk, som glimmade i lampskenet och månljuset. Hvarje arm var upplyft, men ingen stötte till, ty lütticharne voro för öfverraskade för att göra motstånd, och sannolikt var de la Marcks afsigt endast att injaga skräck hos sina borgerliga bundsförvanter.

Men genom Quentin Durwards mod fick uppträdet snart en annan vändning. Med en själsnärvaro och en beslutsamhet, som voro vida öfver hans år och i detta ögonblick eggades af allt, som kunde gifva dem ny styrka. följde han soldaternes exempel, rusade på Carl Eberson, deras höfdings son, och utan svårighet öfvermannande honom, höll han dolken på gossens strupe och utropade: »vill ni leka den leken, så vill jag också vara med!»

»Håll! håll!» utropade de la Marck; »det är ett skämt, ett skämt! Tror ni att jag vill tillfoga mina goda vänner och bundsförvandter i Lüttich något ondt? Bort med händerna, soldater! Sätt er ned, tag bort aset,» — med dessa ord sparkade han till biskopens lik — »som har förorsakat detta gräl mellan vänner, och låt oss skölja ned all osämja i en bräddad bägare.»

Alla släppte sina tag, och borgare och soldater stodo och blickade på hvarandra, som om de knapt visste, om de voro vänner eller fiender. Quentin Durward begagnade sig af tillfället.

»Hör mig,» sade han, »Wilhelm de la Marck, och ni, borgare och invånare i Lüttich, och stå ni still, unga herre,» sade han till gossen, som sökte slita sig från hans tag, »intet ondt skall hända er, så vida ej ett dylikt skarpt skämt gör sin rund en gång till.»

»Hvem i djefvulens namn är du,» sade den förvånade de la Marck, »som föreskrifver vilkor och tager gislan af oss i vårt eget läger — af oss, som fordrar underpant af andra, men aldrig lemna den till någon?»

»Jag är konung Ludvigs af Frankrike tjenare,» sade Quentin dristigt, »och, som mitt språk och min drägt väl kunde upplysa er, en bågskytt vid hans skotska lifvakt.