314
»Olägenhet! — Nej, visst inte», svarade borgmästaren; »ingen qvinna kan det vara svårare att träffa oförberedd än mor Mabel — alltid glad att se sina vänner — alltid, Gudi lof, ett snygt rum och ett godt mål i ordning för dem — ingen qvinna på jorden så gästfri — endast skada, att hennes lynne är litet underligt.»
»Med ett ord, vår vistelse här är obehaglig för henne, är det icke så?» sade Quentin, i det han sprang upp ur sängen och skyndsamt började kläda sig. »Om jag blott vore säker att fröken Isabella efter sista nattens fasor, vore i stånd att resa, skulle vi ej ett ögonblick längre falla besvärliga.»
»Ja, det är just hvad det unga fruntimret sjelf sade till mor Mabel», sade Pavillon, »och jag önskar ni sett den rodnad, som uppsteg i hennes ansigte, då hon sade det; en mjölkflicka, som emot nordanvinden åkt sina fem mil skridsko till marknaden, är en lilja i jemförelse med henne. Jag undrar inte på, om mor Mabel, den kära själen, är litet svartsjuk.
»Har fröken Isabella då redan lemnat sitt rum?» sade ynglingen, med fördubblad brådska fortsättande sin toilett.
»Ja», svarade Pavillon, »och hon väntar med otålighet på er, för att bestämma, hvilken väg ni skall taga — eftersom ni båda två äro beslutna att resa. Men jag hoppas ni vill dröja till frukost?»
»Hvarför sade ni mig inte det strax?» sade Quentin otåligt.
»Sakta, sakta», sade syndikern; »jag tror jag sagt er det för snart ändå, om det försätter er i en sådan uppbrusning, och jag hade också något annat, jag skulle vilja nämna för er, om jag bara visste, att ni hade tålamod att åhöra mig.»
»Säg ut det, värdaste herre, men gör det så snart och så fort ni kan — jag är idel öra.»
»Nå, i Guds namn då», återtog borgmästaren, »jag har bara ett ord att säga er, och det är, att Trudchen, som är lika ledsen öfver att skiljas från den der sköna damen, som om hon vore hennes egen syster, ber er, att ni måtte taga på er någon annan förklädning; ty det går ett rykte i staden, att grefvinnorna de Croye resa omkring
