Sida:Quentin Durward 1877.djvu/358

Den här sidan har korrekturlästs

316

Vår syndikus förde honom nu till sitt kontor, der han brukade sköta sina affärer, och sedan han tillreglat dörren och kastat en spejande blick omkring sig, öppnade han en bakom tapeten dold lönndör, som ledde till ett litet hvälfdt kabinett, der flere jernkistor stodo. Han öppnade en af dem, som var full af gyllen, och bad Quentin taga derur så mycket han ansåg sig behöfva för sina och sin följeslagerskas utgifter.

Som de penningar, hvarmed Quentin blifvit försedd vid sin afresa från Plessis, nu voro nära åtgångna, tvekade han ej att mottaga en summa af tvåhundra gyllen, och tog derigenom en tung börda fran Pavillons själ, enär denne ansåg det lån, han sålunda frivilligt vedervågade, som ett slags godtgörelse för det brott mot gästfriheten, hvilket flere vigtiga skäl på visst sätt tvang honom att begå.

Sedan han sorgfälligt tilläst sin skattkammare, förde den rike flandraren sin gäst till förmaket, der han fann grefvinnan, ehuru blek af föregående nattens uppträden, likväl i full besittning af sina kropps- och själskrafter, samt klädd som en flandrisk flicka af medelklassen. Endast Gertrud var inne i rummet, ifrigt sysselsatt med att fullända grefvinnans drägt och gifva henne anvisning, huru hon skulle förhålla sig. Då Quentin inträdde, räckte hon honom handen, som han vördnadsfullt kysste.

»Herr Quentin», sade hon till honom, »vi måste lemna våra vänner här, så vida jag ej vill ådraga dem en del af de olyckor, som förföljt mig alltsedan min fars död, och ni måste byta om drägt och följa mig, så vida ej äfven ni tröttnat att beskydda en så olycklig varelse som jag.»

»Jag — jag tröttna att vara er ledsagare! Skyddande skall jag följa er till verldens ända! Men ni — ni sjelf — känner ni er vara vuxen det företag, ni har i sinnet? Kan ni efter den förflutna nattens fasor —»

»Återkalla dem ej i mitt minne», svarade grefvinnan. »Jag kommer blott ihog dem oredigt, som en forfärlig dröm. Har den förträffliga biskopen undkommit?»

»Jag hoppas han nu är i frihet», sade Quentin, gifvande ett varnande tecken åt Pavillon, som tycktes vara i begrepp att omtala den forfärliga tilldragelsen.