328
att hon för ögonblicket var lika fattig som han och att hon helt och hållet hade hans rådighet, tapperhet och hängifvenhet att tacka för lif, ära och räddning. De talade visserligen ej om kärlek; ty fastän Isabella, med hjertat fullt af tacksamhet och tillit, nog torde hafva förlåtit en sådan förklaring, så skulle Quentin, hvars tunga var fjättrad både af naturlig blyghet och ridderlig finkänslighet, dock ansett det som ett ovärdigt missbruk af hennes ställning, om han sagt något, som kunnat se ut, som om han velat draga en oädel fördel af det tillfälle, som erbjöd sig. De talade således ej om kärlek; men tanken derpå var å båda sidor oundviklig, och de råkade derigenom i ett förhållande till hvarandra, hvari känslan af inbördes tillgifvenhet snarare anas än uttryckes, ett förhållande, som, med den frihet, det medgifver, och den ovisshet, som beledsagar det, ofta utgör den menskliga tillvarons mest tjusande ögonblick, men äfven lika ofta leder till stunder, förmörkade af alla de otaliga qval, som besvikna förhoppningar och obesvarad kärlek medföra.
Klockan var tu på eftermiddagen, då de resande uppskrämdes af sin vägvisare, hvilken med ett blekt och förfäradt ansigte förkunnade, att de voro förföljde af en trupp af de la Marcks Schwarz-reiters. Dessa soldater, eller rättare banditer, voro värfvade i Tysklands nedre kretsar och liknade i alla afseenden lansknektarne, utom att de gjorde tjenst som lätt kavalleri. För att försvara benämningen svarta ryttare och för att injaga en ytterligare skräck hos sina fiender, redo de vanligen på svarta hästar och beströko sina vapen och sin mundering med en svart smörja, vid hvilken operation deras händer och ansigten ofta fingo sin beskärda del. Hvad seder och grymhet vidkom, voro dessa Schwarz-reiters värdiga medtäflare till sina fotvandrande bröder, lansknektarne.
Quentin såg sig om, och då han längs med den långa jemna väg, de tillryggalagt, varseblef ett annalkande stoftmoln, framom hvilket en eller två ryttare redo i fyrsprång, sade han till sin följeslagerska: »dyraste Isabella, jag har inga andra vapen än mitt svärd ; men om jag ej längre kan strida för er, kan jag fly med er. Om vi blott kunde komma till skogen der framför oss, innan de upphinna oss, så kunde vi lätt hitta på någon utväg att undkom.»
