330
de Crèvecœurs, en ädel burgundares baner — till honom vill jag öfverlemna mig.»
Quentin Durward suckade; men hvad annat återstod väl att göra? Och huru lycklig skulle han ej ögonblicket förut känt sig, om han kunnat vara förvissad om Isabellas räddning, äfven på hårdare vilkor? De framkommo snart till Crèvecœurs trupp, och grefvinnan bad att få tala vid anföraren, som låtit sitt folk göra halt, för att rekognoscera de svarta ryttarne. Då denne nu tvekande och oviss betraktade henne, sade hon: »ädle grefve, Isabella de Croye, dotter till er gamle vapenbroder, grefve Reinhold de Croye, öfverlemnar sig åt er, och utber sig ert beskydd för sig och sina följeslagare.»
»Det skall du få, vackra fränka, vore det äfven mot en här, min länsherre hertigen af Burgund likväl alltid undantagen. Men nu är inte tid att orda derom. Dessa smutsiga satar ha gjort halt, som ärnade de göra fältet oss fältet stridigt. — Vid St. Georg af Burgund äro de ej nog oförskämda att rycka an mot Crèvecœurs baner! — Hvad? Veta de skurkarne inte hut? — Damian, min lans! — Framåt banerförare! — Fällen lansar! — Crèvecœur till undsättning!»
Höjande sitt stridsrop och åtföld af sin trupp galopperade han hastigt framåt, för att anfalla de svarta ryttarne.
