grefvinnan till sin vägvisare, »och bed henne», tillade hon, i hon aftog ett perlband under slöjan, »bära detta till minne af sin olyckliga vän.»
Den ärlige Glover mottog perlbandet och kysste litet tölpigt, men med uppriktig tillgifvenhet, den täcka hand, som på ett så grannlaga sätt visste vedergälla hans mödor och faror.
»Hm! vårdtecken och suvenirer!» sade grefven. »Är det något vidare ni befaller, vackra kusin? Eljest är det tid att vi begifva oss på väg.»
»Endast», sade grefvinnan med ansträngning, »att ni ville vara god visa denne — denne unga herre er välvilja.»
»Hm!» sade Crèvecœur, kastande samma genomträngane blick på Quentin, som förut på Glover, men synbarligen med ett betydligt mindre tillfredsställande resultat. »Hm!» upprepade han, på ett oanstötligt sätt härmande grefvinnans förlägenhet: »den här är en klinga af ett annat stål. — Och om jag får lof att fråga, min kusin, hvad har denne — denne mycket unga herre gjort för att förtjena en dylik bemedling från er sida?»
»Han har räddat mitt lif och min heder», sade grefvinnan, rodnande af harm och blygsel.
Quentin rodnade äfven af förtrytelse, men insåg visligen att han möjligen kunde förvärra saken, genom att gifva densamma luft.
»Lif och heder? Hm!» upprepade grefve Crèvecœur. »Mig tyckes, min kusin, som det varit rätt så väl, om ni ej satt er i nödvändighet att råka i sådana förbindelser till denne mycket unga herre. Men gjordt är gjordt, och den unge mannen kan följa med oss, om hans rang tillåter det, och jag skall se till att intet ondt vederfares honom; likväl vill jag sjelf hädanefter åtaga mig befattningen att beskydda ert lif och er heder och torde kanske finna på någon lämpligare sysselsättning för honom, än att vara vapendragare åt kringvandrande damer.»
»Herr grefve», sade Durward, ur stånd att längre tiga, »på det ni ej måtte tala om en främling i vanvördigare ordalag än ni sedan möjligen torde anse tillbörligt, så tar jag mig friheten nämna för er, att mitt namn är
