Sida:Quentin Durward 1877.djvu/376

Den här sidan har korrekturlästs

334

Quentin Durward, bågskytt vid det skotska lifgardet, hvari, som ni säkert känner, endast adelsmän och män af ära upptagas.»

»Jag är er förbunden för er upplysning och kysser era händer, herr bågskytt», sade Crèvecœur i samma spefulla ton. »Var emellertid af den godheten och rid med mig till fronten af truppen.»

Då Quentin red framåt för att hörsamma grefven, som hade, om ej rätt, dock makt att bestämma hans rörelser, märkte han att Isabella följde honom med en blick af oroligt och blygt deltagande, som nästan gränsade till ömhet och som lockade tårar i hans ögon. Men han ihogkom, att han måste bete sig som en man inför Crèvecœur, ty grefven var kanske bland alla Frankrikes och Burgunds riddare just den, som berättelsen om en verklig kärlekssorg minst kunde beveka till annat än löje. Han beslöt derför, att ej vänta tills han blefve tilltalad, utan öppna samtalet i en ton, som skulle rättfärdiga hans anspråk på ett höfligt bemötande och på litet mer aktning, än grefven, som kanske var förargad öfver att finna en så underordnad person i så förtroligt förhållande till hans högborna och rika kusin, tycktes benägen att bevilja honom.

»Herr grefve Crèvecœur», sade han i en höflig, men fast ton, »vågar jag, innan vår sammanvaro blir äldre, anhålla att få veta, huruvida jag eger min frihet eller måste anse mig såsom fånge?»

»En kinkig fråga», svarade grefven, »som jag måste besvara med en annan — tror ni, att Frankrike och Burgund äro i fred eller krig med hvarandra?»

»Det bör ni, herr grefve, veta bättre än jag», svarade Durward. »Jag har varit borta från franska hofvet och på någon tid ej hört några nyheter derifrån.»

»Ja, ni ser nu sjelf, huru lätt det är att göra frågor, men huru svårt det är att besvara dem», sade grefven. »Jag, som hela den här veckan och längre, varit hos hertigen i Peronne, kan lika så litet som ni lösa denna gåta, och likväl, herr vapendragare, beror det på sagda frågas lösning, huruvida ni är en fånge eller en fri man, ehuru jag för det närvarande måste anse er för det förra. Om ni likväl på ett ärbart sätt varit min unga anförvandt