liksom på neutral botten och hvilken, såsom Ludvig snart märkte, mer än någon annan förmådde bibehålla hertigen af Burgund vid den lugna sinnesförfattning, hvilken tycktes honom nödvändig för hans egen säkerhet.
Han oroades likväl af att märka, att hertigen var omgifven af åtskilliga högättade franska adelsmän, hvilka hans egen stränghet eller orättvisa hade drifvit i landsflykt och hvilka Carl gifvit höga förtroende-poster; och det var för att skydda sig för de möjliga följderna af deras hat och hämd, som han hellre önskade få bo på slottet eller citadellet i Peronne, än i sjelfva staden. Detta beviljades genast af hertig Carl med ett af dessa bistra leenden, om hvilka det var omöjligt att säga, huruvida de bådade godt eller ondt för den, hvilka de gälde.
Men då konungen, uttryckande sig med all den grannlagenhet, han förmådde, och på det sätt han ansåg bäst lämpadt att insöfva alla misstankar, frågade honom, om ej hans bågskyttar kunde få hafva vakthållning på slottet under hans dervaro, i stället för vid den stadsport, hertigen erbjudit dem, svarade Carl med den sträfva ton och det häftiga sätt, som utmärkte honom och som blef än mer oroande genom hans vana att, under det han talade, antingen vrida på sina mustascher, eller gripa om fästet på sitt svärd eller sin dolk, hvilken senare han litet emellan plägade draga halfvägs ur slidan och låta falla tillbaka igen: »vid St. Martin, nej, min länsherre! Ni är i er vasalls läger och stad — ty jag kallas ju så i förhållande till ers majestät — mitt slott och min stad äro era och mitt folk också; det är ju derföre likgiltigt, om mina soldater eller de skotska bågskyttarne försvara den yttre porten eller slottets utanverk. — Nej, vid St. Geor! Peronne är en jungfrulig fästning och hon skall ej förlora sitt rykte genom något mitt förvållande. Flickor måste sorgfälligt bevakas, min kunglige kusin, så vida man vill att de skola bibehålla sitt goda rykte.»
»Alldeles riktigt, käre kusin, och jag är helt och hållet af er tanke», sade konungen, »helst jag egentligen är mer intresserad i den goda, lilla stadens anseende än ni, enär Peronne, som ni vet, min kusin, är en af dessa städer vid Somme, hvilka lemnades i pant till er högstsalig fader för penninge-försträckningar, och således äro
