Sida:Quentin Durward 1877.djvu/416

Den här sidan har korrekturlästs

374

gen någon större artighet, än gästfrihetens lagar oundgängligen fordrade, men å andra sidan ådagalade han ingalunda någon afsigt att öfverskrida dess helgade skrankor.

Förmiddagen efter konungens ankomst var det allmän mönstring med hertigens af Burgund trupper, hvilka voro så talrika och så förträffligt utrustade, att han sannolikt alls icke var missbelåten med att sålunda ha fått ett tillfälle att visa dem för sin mäktige rival. Och då han med den artighet, som en vasall är skyldig sin länsherre, förklarade, att dessa trupper voro konungens och ej hans egna, röjde krökningen af hans öfre läpp och den stolta glansen i hans öga medvetandet, att de ord, han begagnade, endast vore en tom artighetsgärd, och att denna vackra här, som stod till hans eget oinskränkta förfogande, var lika beredd att marschera på Paris, som åt något annat håll. Det måste hafva ökat Ludvigs förödmjukelse, att han såsom en beståndsdel af denna här varseblef flere banér, tillhörande franska adelsmän — icke allenast från Bretagne och Normandie, utan äfven från andra hans herravälde mera omedelbart underkastade provinser — som af åtskilliga orsaker till missnöje sällat sig till hertigen af Burgund och gjort gemensam sak med honom.

Trogen sin karakter, tycktes Ludvig likväl fästa föga uppmärksamhet vid dessa missnöjda, ehuru han inom sig öfverlade om de medel, hvarigenom det skulle blifva honom möjligt att skilja dem från Burgunds fanor och återföra dem till sina egna, och beslöt att de, vid hvilka han fäste största vigten, skulle hemligen utforskas af Olivier och andra agenter.

Sjelf arbetade han ifrigt, men tillika försigtigt, på att förskaffa sig inflytande hos hertigens förnämsta embetsmän och rådgifvare, genom att använda de vanliga medlen af förtrolig, ofta upprepad, uppmärksamhet, fint smnicer och frikostiga skänker, såsom han sade, ej för att rubba den trohet, de voro skyldige sin ädle herre, utan för att de skulle medverka till fredens bibehållande mellan Burgund och Frankrike, ett ändamål, som i och för sig var så förträffligt och så uppenbart lände till båda ländernas och deras regerande furstars ömsesidiga välfärd.