Sida:Quentin Durward 1877.djvu/427

Den här sidan har korrekturlästs
385

ni upprest för honom, och der han satt sig i förlitande på er lejd. För er familjs ära, sök ej att hämnas ett gräsligt mord genom ett ännu gräsligare!»

»Ur vägen, Crèvecœur, och gif rum för min hämd!» svarade hertigen. »Hör du, ur vägen! Furstars vrede är fruktansvärd såsom himlens!»

»Endast då den är rättvis såsom himmelns», svarade Crèvecœur beslutsamt. »Ers höghet, jag ber er, tygla ert sinnes våldsamhet, om ni äfven med rätta känner er förorättad. Och hvad er beträffar, mina herrar af Frankrike, så är ert motstånd förgäfves; jag uppmanar er derför att undvika allt, som kunde förorsaka blodsutgjutelse.»

»Han har rätt», sade Ludvig, hvars kallblodighet ej öfvergaf honom i detta förfärliga ögonblick och som förutsåg, att, om det komme till ett handgemäng, flere våldsamheter i hettan kunde vågas och utöfvas, än sannolikt vore att befara, om freden bibehölles. »Min kusin af Orleans, min kära Dunois, och ni, min trogna Crawford, åstadkommen ej förderf och blodsutgjutelse genom ett förhastadt vädjande till vapnen. Vår kusin, hertigen, är uppbragt öfver underrättelsen om en nära och dyrbar väns, biskopens af Lüttich död, hvars mord vi beklaga lika mycket som han. Gamla, och olyckligtvis äfven nya ämnen till misstroende förleda honom att misstänka oss att hafva anstiftat ett brott, som vår själ afskyr. Om vår värd skulle mörda oss på denna plats — oss, sin konung och länsherre, under den falska förutsättningen, att vi äro delaktiga i denna olyckliga tilldragelse, så skulle allt ert motstånd ej kunna mildra vårt öde, utan tvärtom endast förvärra det. Träd derför tillbaka, Crawford. Vore det äfven mitt sista ord, så talar jag som en konung till sin officer och fordrar lydnad. Träd tillbaka och lemna från er ert svärd, om man fordrar det. Jag befaller er att göra det, och er ed förbinder er att lyda.»

»Sant, sant, nådig herre», sade Crawford, trädande tillbaka och låtande den till hälften dragna klingan återfalla slidan; »detta kan allt vara mycket sant; men vid min heder, om jag vore i spetsen för sjuttio af mina tappra gossar, i stället för att vara nedtyngd af mer än detta antal år, så skulle jag väl pröfva på, om jag inte