Sida:Quentin Durward 1877.djvu/451

Den här sidan har korrekturlästs

TJUGONIONDE KAPITLET.
Anklagelsen.

Din tid ej ute är — den djefvul du tjenar
Dig än ej öfvergifvit; han sin hjelp
Ger gerna dem, som träla i hans tjenst
Lik förarn, som på jemn och ojemn stig
Den blinde halp — tills de en afgrund nått,
Der ned han honom störtade i djupet.

Gammalt skådespel.

Då Le Glorieux, efterkommande Ludvigs befallning eller rättare anhållan — ty så monark han än var, befann Ludvig sig i en sådan ställning, att han endast kunde anhålla — begaf sig åstad för att uppsöka Martius Galeotti, hade han ej svårt att uträtta sitt ärende. Han gick genast till det bästa värdshuset i Peronne, der han sjelf var en tämligen trägen kund, såsom en stor beundrare af det slags fluidum, som bragte andra menniskors hjernor i jemnbredd med hans egen.

Han fann astrologen sittande i ett hörn af källarstugan och stadd i ett ifrigt samtal med en qvinna i en besynnerlig, till hälften morisk eller asiatisk drägt. Då hon såg Le Glorieux närma sig Martius, steg hon upp för att gå sin väg.

»Dessa nyheter kan ni fullkomligt lita på», sade qvinnan, i det hon försvann ibland hopen af gästerna, hvilka sutto i grupper omkring de särskildta borden i rummet.

»Kusin filosof», sade narren, presenterande sig, »himmeln har ej väl hunnit aflösa en skiltvakt, förrän den utsänder en annan att intaga hans plats. Sedan en toka