Sida:Quentin Durward 1877.djvu/457

Den här sidan har korrekturlästs
415

»Så vet då, o konung!» sade Martius, »att allt hvad jag med visshet kan säga om min egen död, är att den skall ega rum jemt tjugofyra timmar före ers majestäts’».

»Ha, säger du det?» sade Ludvig, skiftande färg. »Håll — håll — gå ej — stanna ett ögonblick. Sade du, att min död skulle följa så nära efter din?»

»Inom tjugofyra timmar», upprepade Galeotti bestämdt; »såvida det fins en enda gnista sann profetisk konst hos dessa hemlighetsfulla, strålande andeväsen, hvilka tala ett för vanliga dödliga ohörbart språk. Jag önskar ers majestät god natt.»

»Håll — håll — gå inte», sade konungen, fattande honom vid armen och ledande honom från dörren. »Martius Galeotti, jag har varit en god herre emot dig — gjort dig rik — gjort dig till min vän, mitt sällskap, till ledare i mina studier. Var uppriktig med mig, jag ber dig! Är det något verkligt i din konst? Skall denna skottens sändning verkligen blifva lyckosam för mig? Och äro våra lifs-längder så mycket — mycket nära förknippade? Tillstå, min goda Martins, att det blott är något af ditt yrkes vanliga konstgrepp — tillstå det, jag ber dig, och intet ondt skall vederfaras dig af min hand. Jag är till åren — en fånge — sannolikt nära att förlora ett konungarike — för en i min belägenhet är sanningen värd konungariken, och det är af dig, käraste Martius, som jag väntar mig denna oskattbara juvel.»

»Och jag har lagt den inför ers majestät, med fara att se er i ett anfall af blindt raseri vända er mot mig och sönderslita mig.»

»Hvem? Jag, Galeotti?» svarade Ludvig mildt. »Ack, du misskänner mig! Är jag ej en fånge, och skulle jag ej vara tålig, i synnerhet som min vrede endast kan visa min vanmakt? Svara mig derför uppriktigt, har du narrat mig? Eller är din vetenskap sanning, och tolkar du ärligt dess språk?»

»Ers majestät får förlåta mig, om jag svarar, att endast tiden — tiden och utgången, kunna öfvertyga klentrogenheten. Det skulle illa anstå en sådan som jag, hvilken beklädt en förtroende-post vid den ryktbara eröfrarens, Mathias Corvini af Ungern rådsbord, ja, i sjelfva