Sida:Quentin Durward 1877.djvu/471

Den här sidan har korrekturlästs
429

ni på senare tider gjort, och att ni ej längre skall bestrida honom och de andra stor-vasallerna rättigheten att slå mynt samt att kalla sig hertigar och furstar med Guds nåde» —

»Med ett ord, att göra mina vasaller till kungar. Herr Philip, vill ni göra mig till en brodermördare? — Ni erinrar er min bror Carl — han hade ej förr blifvit hertig af Guyenne, än han dog. Och hvad kommer väl då att blifva öfrigt för Carl den Stores ättling, sedan han bortgifvit dessa rika provinser, utom att smörjas med oljan i Rheims och äta sin middag under en tronhimmel?»

»Vi skola minska ers majestäts bekymmer i det hänseendet genom att gifva er en kamrat i denna ensliga upphöjelse», sade Comines. »Ehuru hertigen af Burgund ej för det närvarande gör anspråk på titeln af oberoende konung, så önskar han det oaktadt att i framtiden blifva befriad ifrån de förnedrande undergifvenhets-betygelser, som nu affordras honom af kronan Frankrike; — han har för afsigt att tillsluta sin hertigliga krona med en kejserlig båge och kröna den med en jordglob, såsom ett tecken att hans länder äro oberoende.»

»Och huru vågar hertigen af Burgund», utropade Ludvig, rusande upp och visande en ovanlig sinnesrörelse, »hur vågar han, Frankrikes edsvurne vasall, föreslå sin monark sådana vilkor, som enligt hvarje europeisk lag skulle medföra förverkandet af hans län?»

»Förverknings-domen skulle i detta fall blifva litet svår att verkställa», svarade Comines lugnt. »Ers majestät kan ej vara okunnig om, att feodal-lagarnes ordagranna tolkning börjat falla ur bruk till och med i det heliga Tyska riket, samt att länsherren och vasallen söka att efter tid och lägenhet förbättra sin inbördes ställning. Ers majestäts förbindelser med hertigens vasaller i Flandern skola lända till ursäkt för min herres förhållande, i fall han, som troligt är, yrkar på, att Frankrike, genom utvidgande af hans oberoende, måtte beröfvas hvarje förevändning att framdeles handla på samma sätt.»

»Comines, Comines!» sade Ludvig i det han åter uppsteg och tankfullt gick några steg fram och tillbaka i rummet; »detta är en förfärlig uttydning af texten: