Sida:Quentin Durward 1877.djvu/473

Den här sidan har korrekturlästs
431

ådagalade. »Aldrig, aldrig! Låt dem taga saxar och klippa mitt hår, som vore jag verkligen det dårhushjon, såsom hvilket jag betett mig — låt dem befalla cellen eller grafven öppna sig för mig — låt dem taga glödgadt jern och utstinga mina ögon — bilan eller giftbägarn — hvilkendera de vilja — men så länge hon lefver, skall Orleans aldrig bryta sin till min dotter gifna tro, eller gifta sig med någon annan!»

»Ers majestät», sade des Comines, »innan ni så strängt motsätter er detta förslag, så torde ni besinna, huruvida det står i er makt att hindra det. Hvarje klok man, som ser en klippa lossna, afhåller sig från det fruktlösa försöket att vilja hejda dess fall.»

»Men en behjertad man kan åtminstone finna sin graf under den», sade Ludvig. »Des Comines, besinna den stora förlust, den fullkomliga ruin, ett sådant giftermål skulle ådraga mitt rike. Kom ihog, att jag blott har en enda sjuklig son, och att denne Orleans är min närmaste arfving — besinna, att kyrkan samtyckt till hans förening med Johanna, hvarigenom de båda familje-grenarnes intressen så lyckligt förenas — betänk allt detta, och betänk tillika, att denna förening varit mitt hela lifs favorit-plan att jag för den grubblat, stridt, vakat, bedt och syndat. Philip des Comines, jag vill ej afstå derifrån! Tänk efter, man! Tänk efter! Haf förbarmande med mig i denna min nöd; din uppfinningsrika hjerna kan snart utfinna något att sitta i stället för detta offer; någon vädur att uppoffra i stället för detta förslag, hvilket är mig lika kärt, som patriarkens enda son var för honom. Philip, haf medlidande med mig! Ni åtminstone borde veta, att för män med omdöme och förutseende tillintetgörandet af en plan, hvarpå de länge rufvat och hvarför de länge sträfvat, är outsägligen mera bitter än den öfvergående sorgen hos vanliga menniskor, hvilkas syftemål endast är tillfredsställandet af någon flyktig passion — ni, som bör förstå att sympatisera med den bedragna klokhetens, den gäckade skarpsinnighetens djupare olyckor, har ni intet deltagande för mig?»

»Nådigaste konung!» svarade des Comines, »jag deltager i er olycka, för så vidt min pligt mot min herre» — —