Sida:Quentin Durward 1877.djvu/476

Den här sidan har korrekturlästs

434

drifven i hans berättelse. Låt oss emellertid ej vidare tala derom.»

»Ja, det är en riktig skam, att det uppehållit oss en minut», sade Ludvig. »Men jag hoppas, herr Philip, att ni nu är nog franskt sinnad att gifva mig ert bästa råd i denna brydsamma affär. Jag vet ganska väl, att ni har ledtråden i denna labyrint, om ni blott ville meddela mig den.»

»Ers majestät eger att befalla öfver mitt råd och mina tjenster, alltid med förbehåll af hvad jag är min herre skyldig», svarade Comines.

Detta var ungefär hvad hofmannen redan förut sagt, men han upprepade det nu i en så olika ton, att Ludvig, som af hans första förklaring slutat att den förbehållna pligten emot Burgund vore hvad som först komme i öfvervägande, nu tydligt förstod, att talaren lade större vigt på löftet om sitt råd och sina tjenster än på förbehållet, hvilket blott tycktes tillkommet för skenets bevarande. Konungen återtog sin plats och nödgade Comines att sätta sig bredvid honom, samt åhörde honom med en uppmärksamhet, som om orakel-språk flutit från hans läppar. Comines talade i denna låga och uttrycksfulla ton, som på en gång antyder stor uppriktighet jemte en viss varsamhet, samt derjemte så långsamt, som han velat att konungen skulle noga öfverväga hvarje ord, liksom det haft en egen och särskild betydelse. »De förslag», sade han, »som jag framlagt till ers majestäts öfvervägande, äro, så hårdt de än må klinga i era öron, blott satta i stället för andra ännu strängare, hvilka i hertigens råd gjordes af dem, som äro mera fiendtligt sinnade emot ers majestät, och jag behöfver vil ej erinra er, att de våldsammaste förslagen äro de, som lättast vinna insteg hos min herre, som föredrar korta och farliga åtgärder framför dem som äro säkra, men tillika omständliga.»

»Jag kommer ihog», sade konungen, »att jag sett honom simma öfver en ström med fara att drunkna, ehuru det fans en brygga trehundra alnar derifrån.»

»Ja, sire; och den som ej bryr sig om sitt lif, då det gäller att tillfredställa en ögonblicklig lidelse, lär ej heller, då sinnet rinner på honom, fråga efter förstoringen af sin verkliga makt, blott han kan få sin vilja fram.»