Sida:Quentin Durward 1877.djvu/491

Den här sidan har korrekturlästs
449

nor och arftagerskor, förlåta henne detta förnedrande beteende.

Slutligen lösgjorde likväl grefvinnan sin hand, trädde ett steg tillbaka från gallret och frågade Durward i en förlägen ton, hvad han önskade af henne; »ty att ni har en begäran att göra, hörde jag af den gamla skotska lorden, som nyss var här med min kusin Crévecœur. Låt den blott vara billig, — blott sådan att den stackars Isabella kan uppfylla den, utan att bryta emot sin pligt och sin heder, och ni skall ej behöfva befara något afslag. Men ack, tala ej förhastadt — säg ej», tillade hon, i det hon blygt blickade omkring sig, »något, som, om man lyssnade på oss, kunde nedsätta oss båda!»

»Frukta intet, ädla fröken», sade Quentin sorgset; »det är ej här som jag skulle kunna glömma det svalg, som ödet öppnat emellan oss, eller blottställa er för era stolta slägtingars tadel, derför att ni ömt älskas af en man, som är fattigare och mindre mäktig, men kanske af ej mindre ädel börd än de. Låt det försvinna som en nattlig dröm för alla, utom för ett hjerta, der det, ehuru en dröm, skall intaga alla verklighetens plats.»

»Tyst! tyst!» sade Isabella, »för er egen skull — för min — tala ej så. Säg mig hellre, hvad det var ni önskade af mig.»

»Förlåtelse för en som för sina egna sjelfviska afsigter betett sig som er fiende.»

»Jag hoppas jag förlåter alla mina fiender», svarade Isabella; »men ack, Durward, bland hvilka uppträden har ej ert mod och er sinnesnärvaro räddat mig! Denna blodbestänkta sal — den gode biskopen — jag visste ej förrän i går hälften af de fasor, hvartill jag varit ett omedvetet vittne!»

»Tänk ej på dem», sade Quentin, som märkte att den flyktiga rodnad, som under deras samtal uppstigit på hennes kinder, gaf vika för en dödsblekhet. »Blicka ej tillbaka, utan skåda stadigt framåt, som det behöfves dem, hvilka vandra på en farlig väg. Hör på. Ni, om någon, egde rätt att utropa konung Ludvig för hvad han verkligen är, en falsk och listig ränksmidare: men om ni i detta ögonblick beskyller honom för att vara den som uppmanat er till er flykt, eller som upphofsman till pla-