Sida:Quentin Durward 1877.djvu/497

Den här sidan har korrekturlästs
455

mån äfven sitt språk ett yttre sken af höflighet och vördnad, var hans tal likväl sträft, häftigt och afbrutet, hans lemmar skälfde, som de varit otåliga öfver den tygel, som pålades deras rörelser, han rynkade pannan och bet sig i läpparne, så att de blödde, och hvarje blick och rörelse förrådde, att den mest lidelsefulla furste, som någonsin lefvat, var ett rof för ett af sina våldsammaste anfall af Ylseri.

Konungen såg med lugn och stadig blick denna passionernas strid; ty ehuru hvad han läste i hertigens ögon gaf honom en försmak af dödens bitterhet, hvilken han fruktade både som menniska och syndare, så hade han likväl beslutat, att, lik en försigtig och erfaren styrman, hvarken af sin egen rädsla låta bringa sig ur fattningen, eller lemna rodret, så länge det fans några utsigter att rädda skeppet genom en skicklig lotsning. Då hertigen derför i en sträf och tvär ton sade någonting om bristen på beqvämligheter i hans rum, svarade han, att han ej egde att beklaga sig, då han dittills funnit Herbertstornet vara en bättre vistelseort för honom, än det varit för en af hans förfäder.

»Man har således omtalat traditionen för er?» sade Carl. »Ja — det var här han mördades — men det var derför, att han nekade att ikläda sig munk-kåpan och sluta sina dagar i ett kloster.»

»Det var dumt af honom», sade Ludvig med förstäld likgiltighet; »ty derigenom vann han bara qvalet att bli en martyr, utan förtjensten att vara ett helgon.»

»Jag kommer», sade hertigen, »för att bedja ers majestät öfvervara en rikskonselj, hvari kommer att öfverläggas om saker af vigt, hvilka röra både Frankrikes och Burgunds välfärd. Ni torde vara god att genast infinna er — det vill säga, om ni behagar…»

»Nej, min kära kusin, bry er inte om att drifva artigheten så långt, som att bedja, der ni så dristigt kan befalla. Till konseljen således, efter ers nåd så behagar! Vår svit är något knapphändig», tillade han, blickande på den fåtaliga grupp som lagade sig till att åtfölja honom; »men ni, kusin, får lysa för oss båda.»

Företrädda af Toison d'Or, chef för de burgundiska härolderna, lemnade furstarne grefve Herberts torn och