utväg att slippa ifrån det, hon hoppats finna beskydd vid franska hofvet.
»Och af Frankrikes monark», tillade Carl. »Derom var ni väl otvifvelaktigt på förhand förvissad?»
»Visserligen rodde jag mig förvissad derom», svarade Isabella, »eljest hade jag väl ej beslutat mig till ett så afgörande steg.» — Här såg Carl på Ludvig med ett obeskrifligt bittert leende, hvilket konungen uthärdade med den största fattning, utom att hans läpp blef litet hvitare än vanligt. — »Men min kunskap om konung Ludvigs afsigter mot oss», fortfor grefvinnan efter ett kort uppehåll, »härledde sig helt och hållet från min olyckliga tant, gsrefvinnan Hameline, hvilken stödde sitt omdöme på försäkringar och antydningar från personer, som jag sedan lärt känna såsom de gemenaste förrädare och trolösaste skurkar i verlden.» Hon berättade derefter i korthet, hvad hon sedan erfarit om Marthons och Hayraddin Maugrabins förräderi, och tillade, »att hon ej det minsta betviflade, att den senares bror, Zamet Maugrabin, hvilken först tillrådt deras flykt, var i stånd till hvilken trolöshet som helst och således äfven att, utan att dertill vara bemyndigad, gifva sig ut för konungens af Frankrike utskickade.»
Efter ett ögonblicks uppehåll återtog Tsabella sin berättelse och fullföljde den i största korthet, ifrån den dag hon i sin tants sällskap lemmade Burgunds område, till Schonwaldts stormning och hennes sammanträffande med grefve Crèvecœur. Den djupaste tystnad herskade i salen, sedan hon slutat sin korta och osammanhängande berättelse, och hertigen af Burgund fäste sina vredgade ögon på golfvet, såsom en den der söker efter en förevändning för att fritt få öfverlemna sig åt sin vrede, men ej kan finna någon som till fyllest rättfärdigar honom i hans egna ögon. »Mullvaden», sade han slutligen, blickande upp, »gräfver ej mindre säkert sina underjordiska gångar under våra fötter, derför att våra ögon ej kunna följa honom i alla hans rörelser. Jag skulle likväl önska, att konung Ludvig ville upplysa mig om, hvarför han behöll dessa damer vid sitt hof, om de ej ditkommit på hans egen inbjudning.»
»Jag qvarhöll dem ej der, kära kusin», svarade konungen; »af medlidande mottog jag dem visserligen i ett
