Sida:Quentin Durward 1877.djvu/528

Den här sidan har korrekturlästs

486

»Ja, så är det», svarade Hayraddin, »och sedan ni nu är i besittning deraf, lär ni väl gå er väg och lemna mig, utan att visa mig den tjenst, hvarför jag betalt er på förhand.»

»Säg mig, hvad du önskar», sade Quentin, »och jag skall uppfylla det, om det står i min makt.»

»Det är ingen så stor begäran — den rör blott min stackars lilla häst Klepper, den enda lefvande varelse, som kommer att sakna mig. En god mil söderut finner ni honom betande vid en öfvergifven kolarkoja; hvissla så här till honom» — han hvisslade härvid på ett eget sätt — »och ropa honom vid hans namn Klepper, så kommer han genast till er. Här har ni tygeln, som jag gömt under min jacka — det var lyckligt att hundarna ej kommo åt den; ty han lyder ingen annan. Tag honom, och var mån om honom, jag vill ej säga för hans herres skull, utan derför att jag lemnat utgången af ett väldigt krig i edra händer. Han skall aldrig svika er i nödens stund — natt och dag, knaggligt och jemnt, vackert väder och fult, varmt stall eller en vinterhimmel, allt gör Klepper detsamma. Hade jag blott kommit utom Peronnes portar och hunnit dit, der jag lemnade honom, så skulle jag ej stått här. — Vill ni blifva god mot Klepper?»

»Jag lofvar dig det», svarade Quentin, rörd öfver detta sällsamma drag af ömhet hos en så förhärdad karakter.

»Farväl då! Men håll — håll — jag vill ej gerna dö, glömsk af ett fruntimmers uppdrag. Detta bref är från Ardennernas Vildgalts allranådigaste och allrafjolligaste gemål till hennes svartögda brorsdotter. Jag ser på era blickar, att jag valt en villig budbärare. — Och ännu ett ord — jag glömde att säga er, att ni i sadelstoppningen finner en med guld väl fyld penningpung, för hvars skull jag satt mitt lif på ett vågspel, som stått mig så dyrt. Tag den, och gör er dermed hundrafaldt betald för de gyllen, ni skänkt dessa blodtörstiga slafvar. — Jag gör er till min arfvinge.»

»Jag skall använda guldet till goda verk och messor för din själs frälsning», sade Quentin.

»Nämn ej detta ord en gång till», sade Hayraddin, i det hans drag antogo ett förfärligt uttryck; »det fins —