Sida:Quentin Durward 1877.djvu/551

Den här sidan har korrekturlästs
509

gjorde, att han icke kände något behof af sömn, och väpnade hans nerver med en kraft, som trotsade all trötthet.

På konungens uttryckliga befallning posterad på den yttersta punkten mellan staden och det franska högqvarteret, ett godt stycke till höger om den redan nämnda förstaden, ansträngde han sitt öga för att kunna genomtränga den massa, som låg framför honom, och skärpte sitt öra för att kunna uppfånga hvarje det minsta ljud, som kunde antyda någon rörelse inom den belägrade staden; men ehuru dess tornklockor redan förkunnat tredje timmen efter midnatt, fortfor likväl allt att vara tyst och stilla som i en graf.

Slutligen, då Quentin redan började tro, att anfallet skulle uppskjutas till daggryningen, och gladde sig åt, att det då blefve tillräckligt ljust att urskilja tvärbjelken öfver de Orleanska liljorna, tyckte han sig förnimma ett brummande sorl från staden, liksom af bin, hvilka blifvit oroade och samla sig till sin kupas försvär. Han lyssnade — bullret fortfor; men så obestämdt till sim karakter, att det lätt kunnat vara blåstens sus bland träden i någon aflägsen skogsdunge, eller kanske någon af det sista regnet uppsväld skogsbick, som med mer än vanligt brus afbördade sig sitt öfverflöd i den trögt flytande Maas. Denna ovisshet afhöll Quentin från att genast göra alarm, hvilket, om det skett i förhastande, kunnat hafva högst menliga följder.

Men då bullret tilltog och samtidigt tycktes närma sig förstaden och den punkt, der han stod, ansåg han för sin pligt att så tyst som möjligt draga sig tillbaka till den piket bågskyttar, som under hans morbrors befäl var bestämd till hans understöd. Inom ett ögonblick voro alla så tyst som möjligt på fötter, och nästa minut var lord Crawford i spetsen för dem och afsände en bågskytt för att väcka konungen och hans uppvaktning, hvarefter han lät sin lilla trupp draga sig ett stycke bakom dess vakteld, på det man ej vid dess sken skulle blifva den varse. Det orediga sorl, som alltmer närmat sig dem, tycktes plötsligt upphöra, och i dess ställe hördes tydligt det tunga trampet af en aflägsen folkmassa, som närmade sig förstaden.