Sida:Quentin Durward 1877.djvu/560

Den här sidan har korrekturlästs

518

af sitt mindre bullersamma, men derför ej mindre farliga vapen, och det så ofta och så eftertryckligt, att hans motståndares ofantliga styrka slutligen började mattna, under det marken hvarpå han stod förvandlades till en blodpöl. Men det oaktadt fortfor Ardennernas Vildgalt att kämpa med okufligt mod och raseri och oförminskade själskrafter, och Quentins seger tycktes ännu tvifvelaktig och aflägsen, då en qvinnoröst bakom honom kallade honom vid namn och utropade: »hjelp, hjelp, för den heliga jungfruns skull!»

Han vände om hufvudet, och med en blick igenkände han Gertrud Pavillon, som, med manteln sliten från axlarne, bortsläpades af en fransk soldat. Han var en af dem, som inträngt i det närbelägna kapellet och såsom sitt byte bemäktigat sig de förfärade qvinnor, hvilka tagit sin tillflykt dit.

»Vänta ett ögonblick på mig», utropade Quentin till de la Marck och skyndade bort för att befria sin välgörarinna ur en belägenhet, hvars alla faror han anade.

»Jag väntar ej på någons godtycke», sade de la Marck, svingande sin klubba och börjande sitt återtåg, sannolikt belåten att hafva blifvit qvitt en så fruktansvärd motståndare.

»Med er tillåtelse skall ni likväl afvakta mitt», sade Balafré; »jag tänker inte låta min systerson dragas vid näsan», och med detsamma angrep han de la Marck med sitt tvåhändta svärd.

Quentin fann emellertid, att Gertruds befrielse var en alltför kinkig sak för att kunna verkställas i ett ögonblick; ty den som tagit henne, vägrade, understödd af sina kamrater, att släppa sitt rof, och medan Durward med ett par af sina landsmäns bistånd sökte tvinga honom dertill, såg han det tillfälle till lycka och sällhet, som ödet så huldt skänkt honom, gå sig ur händerna, och stod till slut ensam på gatan med den befriade Gertrud. Helt och hållet glömsk af sin följeslagerskas värnlösa belägenhet, stod han i begrepp att sätta efter Ardennernas Vildgalt, liksom vindhunden spårar rådjuret, då hon, i förtviflan hängande sig fast vid honom, utropade: »vid er mors heder, lemna mig ej här! Så sant ni är en