520
adelsman, för mig till min fars hus, som en gäng skyddade er och fröken Isabella! För hennes skull, öfvergif mig ej!»
Denna bön var oemotståndlig, och med outsägliga själsqval sägande ett tyst farväl åt alla de glada förhoppningar, som lifvat hans ansträngningar under denna blodiga dag och som ett ögonblick varit så nära att förverkligas, ledsagade Quentin, lik en motsträfvig ande som lyder en oemotståndlig talisman, Gertrud till Pavillons hus, dit han just anlände i tid för att beskydda både det och syndikern sjelf mot den utsväfvande soldateskens raseri.
Emellertid hade konungen och hertigen till häst intågat i staden genom en af brescherna. Båda voro klädda i full rustning, men Carl, blodig ända från hjelmbusken ned till sporrarne, galopperade ursinnigt uppför breschen, medan Ludvig red öfver den i långsamt skridt, som om han anfört en procession. De utdelade genast befallningar att upphöra med plundringen och hopsamla de skingrade trupperna. Furstarne sjelfva begåfvo sig till domkyrkan, både för att beskydda flere af de förnämsta invånarne, som dit tagit sin tillflykt, samt för att hålla en slags krigskonselj, sedan de åhört högmessan.
Liksom de öfriga befälhafvarne sysselsatt att samla de under hans befäl stående trupperna, mötte lord Crawford, då han vek om hörnet till en af de gator som ledde till Maas, Balafré, som helt lugnt promenerade ned åt stranden och bar i handen ett menniskohufvud, hvilket han höll i det blodiga håret med samma likgiltighet som jägaren bär sin skjutväska.
»Hvad står på, Ludvig!» sade befälhafvaren. »Hvad ämnar du ta dig till med det der aset?»
»Det är allt hvad som återstår af ett stycke arbete, som min systerson begynt med och i det närmaste afslutat och som jag lagt sista handen vid», sade Balafré; »en stackars fan, som jag affärdade der borta och som bad mig kasta hans hufvud i Maas. Folk får sina besynnerliga infall, då den gamla benrangelsmannen griper dem; men hur vi än streta, så måste vi alla i sinom tid tråda dansen med honom.»
»Och ni ärnar kasta det der hufvudet i Maas?» sade Crawford, i det han litet närmare tittade på detta dödlighetens hemska minnesmärke.
