Sida:RD 1935 23.djvu/240

8 Motioner i Första kammaren, Nr 34. i hans makt, föranstalta om felets eller bristens avhjälpande" l samma § 1 mom. 1:a stycket talas om befälhavarens ansvar. Enligt detta stycke-är ansvaret icke förenat med några som helst undantag, där är ansvaret ovillkorligt. För redaren är ansvaret däremot villkorligt. Skall ansvar kunna drabba redaren exempelvis i ett fall där överlastning av fartyget förelegat, måste det kunna bevisas, att redare ruppsåtligen" förlett befälhavaren till sådan förseelse eller om redaren med "rådi och idåd" främjat densamma. 1 detta avseende tarvas således bevis. Bevis kunna möjligen i ett sådant fall anskaffas därest befälhavaren kommer från sitt överlastade fartyg med livet, men det stöter på svåra ja oöverstigliga hinder att åvägabringa bevisning om redarens delaktighet i förseelsen vid fall sådana som fallet "Gun- hild". I första momentet i ovan angiven § omtalas, dels enligt vilka lagrum befälhavaren kan straffas, dels vilka lagrum som icke få åsidosåttas vid fartygets hållande i behörigt skick. Momentet lyder: "Gör befälhavare sig skyldig till förseelse mot föreskrift, som för fartygs hållande i behörigt skick stadgas i denna förordning, eller mot föreskrift, som i dylikt avseende meddelats enligt 56 §, straffas enligt bestämmelserna i 292 och 296 §§ sjölagen såsom för åsidosättande av skyldighet, som enligt 26 § samma lag åligger befälhavare" Paragraferna 5 A och 26 sjölagen tala om vad som åligger befälhavaren evad det gäller fartygets sjövärdighet, skydd mot olycksfall, att proviant finnes ombord, nödig säkerhet mot ohälsa, m. m. Straffskalan för förse- elser mot vad i åberopade paragrafer föreskrives är satt till böter från 100 till och med 5000 kronor. I svårare fall eller där skada vållats kan till fängelse i högst två år dömas i en del fall till fängelse i ett år. I denna paragraf (292 sjölagen) stadgas även straff för redaren, vilka straffbestämmelser återfinnas i nyttjandeförordningen § 57. Vid flera tillfällen har det från olika håll påtalats att befälhavaren visserligen har det juridiska och formella ansvaret över det fartyg han för. I verkligheten torde rederierna emellertid tagit från hefälhavarna en stor del av ansvaret. På grund av en hel del omständigheter är fartygsbefälhavarens rörelsefrihet så kringskuren, att han icke kan iakttaga allt vad lagen ålägger honom. Fartygsbefälhavaren är ingen självständig företagare, han är anställd hos redaren och således en tjänare, som icke ostraffat kan motsätta sig sin herres vilja. Visserligen kan icke redaren - formellt sett - ålägga sin befälhavare åsidosätta lagens hud, men det torde vara klart att den befälhavare som vägar tredska icke länge får behålla sin anställning. Den press som redaren i sådant avseende kan utöva kan icke bevisas och således heller icke beivras. I de fall det hiir gäller borde ordningen i stället vara den, att redaren skulle ha skyldighet tillse att hans fartyg alltid vore i, samtliga de avseenden som i befintliga sjöstikerlwtst'örordningar och i sjölagen föreskrivna, sjövtlrdigt skick. Ilefiilhavaren hör även ha ansvar