Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/101

Den här sidan har korrekturlästs

komma tre rubel på din lott. När du blir färdig med arket, får du ytterligare tre rubel. Och så ber jag, tro inte, att jag velat göra dig någon tjänst härmed. Tvärtom, jag fick knappt se dig, förrän det föll mig in, att du kunde vara mig till nytta. För det första är jag tämligen klen i ortografin och för det andra är jag inte heller mycket hemma i tyskan, varför jag hittar på det mesta själv; men jag tröstar mig med, att det blir ännu bättre därigenom, förresten vete tusan, det blir kanske sämre också! ... Tar du det eller ej?»

Raskolnikov tog tigande det tyska originalet, tog tre rubel och gick ut utan att säga ett ord. Rasumichin såg förundrad efter honom. Men då Raskolnikov hade kommit till närmaste gata, vände han plötsligt om, gick än en gång upp till Rasumichin och lade utan att även denna gång säga ett ord papperen och pengarna på bordet och gick sin väg.

»Men, för djävuln, har du då delirium!» ropade Rasumichin förtretad efter honom. »Eller vill du spela komedi med mig? Du har ju till och med gjort mig alldeles förbryllad! För tusan, vad kom du egentligen hit för?»

»Behöver inga ... översättningar ...» mumlade Raskolnikov, i det han gick ned för trappan.

»Nå, men vad tusan behöver du då?» skrek Rasumichin till honom uppifrån. Den andre gick tigande vidare.

»Hör du! Var bor du?»

Intet svar följde.

»Nå, drag för tusan då!»

Raskolnikov var redan åter nere på gatan. — På Nikolajbron skulle han än en gång komma till besinning i följd av en för honom mycket oangenäm tilldragelse. En kusk hade nämligen givit honom ett duktigt rapp med piskan över ryggen, emedan han varit nära att komma under hästarna, ehuru kusken hade ropat till honom tre eller fyra gånger. Piskrappet hade gjort så ont, att han sprungit till räcket (han gick i tankarna mitt på bron, på körvägen, i stället för på trottoaren); han skar rasande tänderna; de kringstående skrattade naturligtvis.

»Det är rätt åt honom!»

»En genompiskad skälm, tycks det.»

»Naturligtvis, han låtsar sig drucken och söker med flit komma under hjulen; det är vi, som måste svara för det se’n!»

»Också en affär, min kära, också en affär! ...»

Under det att han ännu stod vid räcket och vredgad såg efter den bortfarande kaleschen samt gned sig på ryggen, kände han plötsligt, att någon stack penningar i handen på honom.

101