Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/102

Den här sidan har korrekturlästs

Han såg upp; en gammal köpmansfru i huva och en flicka i hatt och parasoll, sannolikt hennes dotter, stodo framför honom. »Tag, far lille, för Kristi skull.» Han tog penningarna och de gingo vidare. Det var ett tjugokopekstycke; att döma efter dräkten kunde man mycket väl hålla honom för en tiggare och för gåvans storlek hade han sannolikt att tacka piskrappet, som väckte deras medlidande.

Med myntet i handen gick han ungefär två steg vidare och vände sig med ansiktet mot Neva åt palatset till. Himlen var utan moln och vattnet nästan blått, vilket sällan är fallet med Neva. Den förgyllda kupolen på katedralen, som icke tager sig fördelaktigare ut från något annat ställe, glänste formligen. Smärtan av piskrappet hade lagt sig, en orolig, oklar tanke tog honom nu uteslutande i anspråk. Han stod och såg länge och stelt i fjärran; detta ställe var honom väl bekant. Kanske hundra gånger hade han stannat här på hemvägen från universitetet för att betrakta detta verkligen praktfulla panorama och nästan varje gång hade han förundrat sig över ett visst gåtfullt intryck, som det gjorde på honom. En oförklarlig känsla av köld smög sig alltid över honom vid åsynen av denna utsikt. Han förvånade sig varje gång över detta dystra och gåtfulla intryck och utan att hittills ha kunnat göra sig någon reda därför, hoppades han av framtiden en lösning på gåtan. Det föreföll honom sällsamt och egendomligt, att han nu ånyo liksom förut hade stannat på samma plats och att han verkligen ännu kunde inbilla sig, att samma tankar, samma problem och bilder skulle intressera honom nu lika mycket som då ... som för icke längesedan. Det föreföll honom nästan löjligt, men likväl tyngde det på hans bröst. Djupt, djupt nere i en bottenlös avgrund såg han liksom allt det flydda, alla sina forna tankar, mål och intryck — även hela detta panorama, sig själv och allt, allt! Det tycktes honom, som avlägsnade han sig allt mer och mer därifrån, så att det försvann för hans ögon. — Vid en ofrivillig rörelse kände han plötsligt penningstycket i handen; han såg på det, lyfte armen och kastade det långt ifrån sig ut i vattnet; därpå vände han sig om och gick hem. Det förekom honom, som hade han i detta ögonblick liksom med ett hugg skilt sig från allt.

Då han kom hem var det redan kväll; sex timmars tid hade han således vandrat omkring. Vilka vägar han tagit, visste han ej mera. Han klädde av sig, lade sig, darrande som en uttröttad häst, på soffan, höljde överrocken över sig och föll i domning.

... Ett fruktansvärt skrik bragte honom plötsligt åter till

102