Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/11

Den här sidan har korrekturlästs

i oupphörlig oro, strök upp håret och stödde understundom huvudet svårmodigt i båda händerna, under det han vilade de trasiga armbågarna på det nedspillda och fläckiga bordet. Slutligen såg han Raskolnikov rakt i ansiktet och sade med hög och fast röst:

»Ni tillåter väl, min herre, att jag vänder mig till er med några ord? Ty ehuru ert yttre inte tyder på något särdeles, så säger mig likväl min erfarenhet, att ni är en bildad man och inte hemfallen åt dryckenskapen. Själv har jag alltid aktat bildning parad med känsla och innehar dessutom rang av titulärråd. Mitt familjenamn är Marmeladov, titulärråd. Tillåt att jag frågar, har ni också varit ämbetsman?»

»Nej, jag studerar»... svarade den unge mannen, förundrad över detta egendomliga, snirklade talesätt och över mannens oväntade, ogenerade tilltal. Ehuru han nyss förut hade längtat efter något mänskligt umgänge, kände han dock plötsligt vid första ordet, som ställdes till honom, ånyo sin gamla motvilja för varje främmande, som ville närma sig honom.

»Student således ... eller före detta student», utropade ämbetsmannen; »det tänkte jag nästan. Erfarenheten, min herre, min stora erfarenhet!» och han visade självtillfredsställd på sin panna. »Ni har alltså varit student, har tjänat vetenskapen ... Ni tillåter väl?...» Han reste sig vacklande, tog sin flaska och sitt glas och satte sig mitt emot den unge mannen. Trots ruset talade han flytande och ledigt och stakade sig endast sällan. Med besynnerlig iver hakade han sig fast vid Raskolnikov, liksom hade han icke heller talat med någon på en månad.

»Min herre», började han och lade tonvikt på orden, »fattigdom är ingen last, det är sanning. Jag vet också, att pimplandet inte är någon dygd, och det är ännu sannare. Men tiggeri, min herre, det är en last. Den fattige kan ännu bevara sin medfödda känsla av människovärde, tiggaren aldrig. Tiggaren jagas icke endast ut ur det mänskliga samfundet med käppen, utan han sopas bort med kvasten, vilket är ännu mer förnedrande. Och detta är rättvist, ty man förnedrar sig mest själv med att tigga; — — därav kommer sedan pimplandet! Min herre, för en månad sedan slog herr Lebesetnikov min hustru ... och ni kan inte jämföra min hustru med mig, förstår ni ... Tillåt mig ännu en fråga ... bara av nyfikenhet: har ni nå’nsin sovit en natt ombord på en höpråm på Neva?»

»Nej, det har jag ännu inte gjort», svarade Raskolnikov, »varför frågar ni det?»

»Jo, för det jag har gjort det och det ändå i flera nätter ...»

Han fyllde sitt glas, drack ur det och försjönk i grubblerier.

II