Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/116

Den här sidan har korrekturlästs

dystert eftersinnande. Rasumichin såg på honom med rynkad panna.

Dörren gick upp och en stor, kraftig man trädde in, han förekom Raskolnikov bekant.

»Sossimov, äntligen!» ropade Rasumichin glatt.


IV.

Sossimov var stor och tjock, hade ett pussigt, färglöst, slätrakat ansikte, ljust, slätt hår, glasögon och en stor guldring på en av sina tjocka, feta fingrar. Han kunde vara omkring tjugosju år gammal. Han var klädd i en vid, elegant sommarrock och ljusa sommarbyxor. Allt vad han hade var rymligt, men elegant och alldeles nytt, linnet tadellöst; han hade också en massiv klockkedja. Till sitt sätt var han trög, utan energi och därjämte affekterat likgiltig; man såg mycket väl, att han var högmodig av sig. Alla, som kände honom, tyckte han var plump, men menade, att han förstod sin sak.

»Jag har varit hos dig två gånger ... Ser du, han har kommit till sig!» ropade Rasumichin.

»Ja, jag ser; nå, hur må vi nu?» vände sig Sossimov till Raskolnikov, i det han uppmärksamt betraktade honom och kastade sig ned på soffan bredvid honom.

»Han är alltid ur humör», fortfor Rasumichin, »då vi bytte om linne på honom nyss, höll han nästan på att gråta.»

»Det förstås! Med linnet hade det inte heller varit så bråttom, om han inte tyckte om det ... Pulsen är god. Ni har väl ännu ont i huvudet, vad?»

»Jag mår bra, alldeles bra!» sade Raskolnikov envist och retligt, reste på sig och sköt blixtar med ögonen. Men strax därpå sjönk han åter ned på soffan och vände sig mot väggen. Sossimov betraktade honom uppmärksamt.

»Mycket bra ... allt som det skall vara», sade han vårdslöst. »Har han ätit något?»

Man sade honom det och frågade, vad man fick giva honom.

»Nu kan ni ge honom allt ... soppa, te ... men naturligtvis inga gurkor eller dylikt; inte heller kött ... nå, vad behövs här sägas mera ...», han kastade en blick på Rasumichin. »Bort med mixturen, bort med alltsammans; i morgon tittar jag in igen. Jag kunde kanske komma redan i dag ... men ...»

»I morgon afton tar jag honom med mig och går ut och går!» avgjorde Rasumichin — »i Jussupovträdgården och sedan till Palais de Crystal


116