Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/130

Den här sidan har korrekturlästs

mäns sällskap, man hör alltid något nytt ibland dem ...» Peter Petrovitj såg sig förhoppningsfullt omkring.

»Vad menar ni med det?» sporde Rasumichin.

»Jag säger det i bästa, egentligaste mening», svarade Lushin, glad över frågan. »Ser ni, jag har inte varit i Petersburg på tio år. Alla era nya idéer och reformer ha visserligen också berört oss därborta i provinsen, men för att se allting klart, måste man likväl vara i Petersburg. Nå, och nu är det min åsikt, att man erfar mest, om man ger akt på vår yngre generation. Och jag måste tillstå, det har glatt mig ...»

»Vad för något särskilt?»

»Er fråga är vittomfattande. Jag kan misstaga mig, men det tyckes mig, som funne jag här en klarare blick, mer kritik, så att säga, mer duglighet ...»

»Det är sant», menade Sossimov.

»Det ljuger du! På duglighet är det brist», brusade Rasumichin upp, »duglighet är svårt att förvärva och faller inte ned från himlen. På närmare tvåhundra år ha vi inte haft något dugligt ... idéer svärma väl omkring», vände han sig till Peter Petrovitj, »och här och där finnes väl ännu en barnslig önskan att göra det goda samt ibland också människor med gott sinnelag, ehuru oöverskådliga massor av odågor tränga sig fram, men duglighet felas dock ännu, duglighet är ännu sällsynt!»

»Jag är inte av samma mening som ni», genmälte Peter Petrovitj med synbart behag; »det ges visserligen överdrifter, oregelbundenheter, men man får väl också lov att vara överseende. Överdriver man, så vittnar det endast om för stor iver för saken och om den falska ställning, som våra förhållanden befinna sig uti. Om det hittills endast skett föga, så har ju tiden också varit alltför knapp. Om medlen talar jag inte; efter min personliga åsikt är, om ni så vill, något redan uträttat; nya, nyttiga idéer äro utbredda, några nya, nyttiga verk ha uppkommit i motsats till de förra svärmiska och romantiska; litteraturen har fått ett mognare, gedignare innehåll, många skadliga fördomar äro utrotade och förlöjligade ... Med ett ord, vi ha redan skilt oss från forntiden och det är enligt min åsikt redan något ...»

»En utanläxa ... för att rekommendera sig!» ropade Raskolnikov plötsligt.

»Vad?» frågade Peter Petrovitj, som icke trodde sig ha hört rätt, men fick intet svar.

»Det är alldeles riktigt», skyndade sig Sossimov att infalla.

»Inte sant?» gentog Peter Petrovitj och blickade vänligt på Sossimov. »Ni skall också troligen gå in på», vände han sig

130