Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/132

Den här sidan har korrekturlästs

»Min herre», började Lushin och bröstade sig, »var det kanske er mening att på detta framfusiga sätt påstå, att också jag ...»

»Åh, jag ber, jag ber ... hur kunde jag! ... Men nog nu!» avbröt Rasumichin tvärt och vände sig omedelbart till Sossimov för att med honom fortsätta det förra samtalet.

Peter Petrovitj var förnuftig nog att genast taga Rasumichins förklaring för god. Han beslöt förresten att endast stanna där några minuter längre.

»Jag hoppas, att vår nu påbörjade bekantskap», vände han sig till Raskolnikov, »i betraktande av det av er kända förhållandet skall ytterligare befästa sig efter ert tillfrisknande ... Men framför allt önskar jag er hälsan åter ...»

Raskolnikov vände icke en gång huvudet till honom.

»Mördaren var troligen en av dem, som pantsatte sina saker hos henne», sade Sossimov.

»Alldeles säkert en av dem!» bekräftade Rasumichin. »Porphyrius förrådde visserligen inte sina tankar, men han fortfor att förhöra dem, som ha panter hos henne.»

»Dem, som ha panter hos henne?» sporde Raskolnikov högt.

»Ja, men varför frågar du det?»

»Åh, för ingenting.»

»Men hur får han reda på dem?» frågade Sossimov.

»Några har han fått reda på av Koch; de andras namn stodo antecknade på omslagen kring sakerna, somliga kommo också av sig själva, då de hörde ...»

»Nå, det måtte ändå ha varit en genompiskad och listig kanalje! En så’n fräckhet! En så’n beslutsamhet!»

»Alldeles inte, där ha vi det just!» avbröt Rasumichin honom. »Det är just den tanken, som leder er alla på orätt väg. Jag påstår — han var varken genompiskad eller listig och det var säkert hans första brott! Om du antar, att han var en slugt beräknande och van skurk, så blir det osannolikt. Men antar du, att han var oerfaren, så följer därutav, att endast slumpen kunde rädda honom, och vad har man inte slumpen att tacka för! Han förutsåg kanske inte en gång de hinder han skulle möta! Och hur utförde han saken? Tar några saker av tio, tjugo rubels värde, stoppar fickorna fulla därmed, river omkring i en gammal kvinnas koffert bland hennes trasor — och i övrebyråfacken fann man i ett schatull ett och ett halvt tusen rubel i reda pengar, oberäknat värdepapper! Han har inte förstått sig på att plundra en gång, bara att döda! Det är en nybörjare, säger jag dig, det var hans första försök, han var förvirrad, och inte beräkning, utan slumpen har räddat honom!»


132