Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/133

Den här sidan har korrekturlästs

»Ni tala, som det tycks, om det nyligen timade mordet på den gamla tjänstemannaänkan», vände sig Peter Petrovitj till Sossimov. Han hade redan stigit upp, men ville ännu säga några förståndiga ord, innan han tog avsked. Han var synbarligen mån om att göra ett gott intryck och fåfängan övervann försiktigheten.

»Ja, har ni hört talas därom?»

»Naturligtvis, i grannskapet ...»

»Känner ni detaljerna?»

»Det kan jag inte säga: det är en annan omständighet, en annan fråga så att säga, som intresserar mig därvid. Utan att vidare vilja framhålla, att förbrytelsernas antal de sista fem åren tillväxt inom de lägre klasserna, oavsett de överallt förekommande och oavbrutet fortgående plundringarna och eldsvådorna, tyckes det mig företrädesvis egendomligt, att förbrytelserna likaledes tillväxa inom de högre klasserna i samma grad. Där, hör man, har en f. d. student plundrat posten på öppen landsväg; här ha folk, som räknas till det bättre, tillverkat falska sedlar; där, i Moskva, griper man ett helt sällskap, som eftergjorde kuponger till statsobligationerna och bland de mest brottsliga är en lärare i världshistoria; där i utlandet, mördas en sekreterare i vår beskickning av gåtfulla orsaker ... Och om nu den här gamla pantlånerskan skulle ha blivit mördad av en person av bättre stånd — ty inte ha bönderna några guldsaker att pantsätta — hur skall man då förklara det sedefördärv, som råder i den civiliserade delen av vårt samhälle?»

»Det är så många ekonomiska omvälvningar, som inträffat sista tiden ...» genmälde Sossimov.

»Ni önskar en förklaring?» föll Rasumichin honom i talet — »då ha vi just t. ex. den där inrotade odugligheten, som kan förklara mycket.»

»Vad menar ni med det?»

»Vad svarade t. ex. den där läraren i Moskva, då man frågade honom, varför han eftergjort kupongerna? »Alla rikta sig på något sätt och därför ville också jag fort bli rik.» Ordalydelsen kommer jag inte ihåg, men meningen, att han ville bli fort rik och utan något besvär, är riktig. Vi äro vana vid, att allting sättes framför oss alldeles färdigt, att ledas i ledband, att man tuggar allting åt oss, så att vi endast behöva svälja det. Nå, och när då den stora timmen slår, då visar det sig, vad var och en duger till, eller snarare inte duger till.»

»Ja, men vad tjänar då moralen till? Och lagarna sedan? ...»

»Ja, vad tvista ni då om?» blandade sig Raskolnikov plötsligt i samtalet, »det passar ju alldeles in med er teori!»


133