Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/135

Den här sidan har korrekturlästs

övertyga mig därom. Jag skulle kunna förlåta en sjuk och anförvant mycket, men nu ... er ... aldrig ...»

»Jag är inte sjuk!» skrek Raskolnikov.

»Så mycket sämre ...»

»Drag åt helvete!»

Lushin gick utan att sluta sitt tal; han trängde sig åter fram mellan bordet och stolen. Rasumichin hade rest sig upp för att lämna honom plats. Utan att se på någon, till och med utan att nicka åt Sossimov, som längesedan hade givit honom tecken att lämna den sjuke i fred, gick Lushin ut, i det han försiktigt höll hatten framför sig och bockade sig i dörren för att icke stöta emot. Till och med av det sätt, varpå han böjde ryggen, kunde man se, att han gick därifrån med en fruktansvärd förolämpning.

»Men hur kan man, hur kan man bära sig så åt ...» sade den förbryllade Rasumichin och skakade på huvudet.

»Lämna mig, lämna mig alla!» skrek Raskolnikov rasande. »Tänka ni gå er väg nå’n gång, era plågoandar! Jag är inte rädd för er! Jag är nu inte rädd för någon, någon! Gå er väg! Jag vill vara ensam, ensam, ensam!»

»Kom!» sade Sossimov och vinkade åt Rasumichin.

»Gud förbarme sig! Kan man då lämna honom ensam i ett sådant tillstånd?»

»Kom!» upprepade Sossimov envist och gick ut. Rasumichin besinnade sig och skyndade efter honom.

»Det hade kunnat bliva något ännu värre, om vi inte hade lytt honom», sade Sossimov i trappan. »Man får inte reta honom nu ...»

»Hur är det fatt med honom?»

»Det bästa vore, om man kunde leda hans tankar in på en ny, välgörande riktning! Förut var han tämligen vid krafter ... Vet du, det är något, som trycker på honom, som inte lämnar honom ... Jag är rädd för det!»

»Är det kanske den där herrn, som att döma efter samtalet tänker gifta sig med hans syster? Rodja fick ett brev därom, strax innan han blev sjuk ...»

»Kan så vara; djävulen har fört hit honom i orätt tid; kanske har han fördärvat allt igen. Men har du märkt, att allt är honom likgiltigt, att han inte har intresse för någonting med undantag av en sak, som bringar honom utom sig ... det där mordet ...»

»Ja, ja!» instämde Rasumichin, »det har jag nog märkt! Han intresserar sig mycket därför, det tycks, som han till och med vore rädd. Det kommer sig därav, att man skrämde

135