Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs

en gång själv skänkt henne den, och vi bo i ett kallt kyffe, och hon har förkylt sig i vinter, och hon har börjat hosta, hosta blod. Vi ha tre små barn och Katerina Ivanovna arbetar från tidigt på morgonen till sent på natten, hon skurar, tvättar och håller barnen rena, ty hon är, se’n hon var ung, van vid renlighet, men har ett svagt bröst... anlag till tvinsot, och det gör mig så ont alltsamman. Tror ni inte jag känner det? Och ju mer jag dricker, dess mera ont gör det mig. Varför dricker jag då?... för det jag i ruset söker medlidande och medkänsla... jag dricker för det jag vill lida dubbelt!»

Han lade huvudet liksom i förtvivlan ned på bordet.

»Unge man», fortfor han, i det han åter rätade upp sig, »jag inbillar mig, att jag kan läsa ett sorgset drag i ert ansikte. Jag såg det allaredan, då ni kom hit in och därför vände jag mig också genast till er. Ser ni, om jag meddelar er historien om mitt liv, så gör jag det inte för att skylta med det inför alla de här latmaskarna, som dessutom känna till det alltsammans, utan för det jag längtar efter att få tala med en bildad och medlidsam människa. Ni skall därför veta, att min hustru är uppfostrad i ett fint guvernements-adels-institut, dansade schaldansen för guvernören och de andra höga herrskapen, varför hon fick medalj och en hedrande belöningsattest. Medaljen... nåja, medaljen ha vi sålt... redan för länge se’n... attesten ligger ännu i hennes koffert — den har hon för mycket längese’n visat vår värdinna. Och änskönt hon ideligen ligger i strid med värdinnan, så vill hon dock lysa med den för vem som helst och minnas de glada, längese’n svunna dagarna. Det förtänker jag henne alls inte och klandrar henne inte för det, ty det är allt, som återstår av hennes minnen... allt det andra är borta. Ja, nog är hon ett fint fruntimmer på alla sätt med en stolt och fast karaktär. Hon skurar själv sitt golv och äter bara rågbröd, men hon tål inte förakt av någon. Därför vill hon inte finna sig i herr Lebesetnikovs grovheter, och då herr Lebesetnikov slog henne för det, så gick hon till sängs, mindre på grund av misshandeln än för det hon ansåg sin ära kränkt. Då jag fick henne, var hon änka med tre barn, det ena mindre än det andra. Hon hade lupit bort från sina föräldrars hus med sin första man, en infanteriofficer, och hade gift sig med honom av kärlek. Hon älskade honom gränslöst, men han började spela, kom för rätten och dog. På sista tiden brukade han till och med slå henne och änskönt hon inte tog emot det godvilligt, vilket jag bestämt och med handlingar kan intyga, så minns hon honom dock med tårar och uppställer honom som ett föredöme för mig, och jag är glad, är verkligen glad åt, att hon åtminstone i inbillningen tror sig ha

14