Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/140

Den här sidan har korrekturlästs

högt upp, där det endast fanns rum för en människa att stå på ... och runt omkring avgrunder, vatten, evigt mörker, evig ensamhet och evig storm ... om han måste tillbringa hela sitt liv, ja, tusen år på ett dylikt ställe, så skulle han likväl föredraga att leva så än att dö, där han stod. Endast leva, leva, leva! Huru, det är en bisak, endast leva! ... Huru sant! Gud, huru sant! Människan är likväl avgjort en usling ... men i synnerhet den, som kallar andra usling!» tillade han en minut efteråt.

Han kom in på en annan gata. Åh, kristallpalatset! För en stund sedan nämnde Rasumichin kristallpalatset. Men vad var det jag ville? Jo, läsa! Sossimov sade, han hade läst i tidningarna ...»

»Finns det några tidningar?» frågade han, i det han trädde in i ett rymligt och till och med snyggt schweizeri, som bestod av flera, tämligen folktomma rum. Två, tre gäster drucko te, i ett avlägset rum satt en grupp av omkring fyra personer, som drucko champagne. Raskolnikov tyckte sig se Sametov ibland dem, emellertid kunde han icke känna igen honom så noga för avståndet.

»Gör detsamma!» tänkte han.

»Skall det vara ett glas?» frågade uppassaren.

»Giv mig te. Och tidningar, gamla ... för omkring fem da’r sedan — i nummerordning, så får du drickspengar.»

»Efter befallning! Här är dagens tidning. Ni vill således inte ha något annat? ...»

Raskolnikov fick teet och de gamla tidningarna. Han satte sig till rätta och började leta. Sedan han äntligen hunnit över nöjena och sevärdheterna, kom han till ... dagens händelser. »Fallit ned för trappan ... innebränd i drucket tillstånd ... eldsvåda i Peszki ... eldsvåda på Petersburgsidan ... ännu en eldsvåda där ... återigen eldsvåda på samma ställe ... sedan kommo annonser återigen om allmänna nöjen ... ah, sedär!»

Äntligen hade han funnit, vad han sökte, och började läsa; bokstäverna dansade för ögonen på honom, men han läste likväl igenom hela notisen och sökte hastigt utförligare underrättelser i de följande numren. Hans händer darrade av krampaktig otålighet, då han vände om bladen. Plötsligt satte sig någon vid bordet. Han såg upp — det var Sametov, samme Sametov med ringar, kedjor, svart lockigt och pomaderat hår, elegant väst, litet luggsliten rock och smutsigt linne. Han var tämligen glad, åtminstone log han muntert och godmodigt. Hans ansikte var en smula upphetsat av champagnen.

»Vad! Ni här?» började han förvånad och i en ton, som hade han en gammal bekant framför sig, »senast i går sade

140