Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/144

Den här sidan har korrekturlästs

vore det klokare att gå och hänga sig genast! De förstodo sig inte på att växla ut dem en gång. Där mottar en i ett kontor fem tusen — och börjar att darra. Fyra tusen räknar han till, men stoppar på sig det femte oräknat bara för att komma därifrån så fort som möjligt. Naturligtvis väckte det genast misstanke. Och så gick allt omkull bara för en dummerjöns’ skull. Är då det ett sätt att gå till väga?»

»Att händerna darrade på honom», föll Sametov in, »det är väl inte underligt. Ja, jag är alldeles säker på, att något sådant kunde hända; det kan man inte rå för ibland.»

»Någonting sådant?»

»Liksom ni vore i stånd därtill? Nej, åtminstone inte vore jag det! Att riskera någonting sådant för en belöning av hundra rubel! Att gå med falska kuponger in på ett bankirkontor, där man så väl känner till dylika försök ... nej, jag skulle genast råka i förlägenhet. Skulle inte också ni det?»

Raskolnikov kände lust att räcka ut tungan åt honom. En rysning ilade då och då ned åt hans rygg.

»Jag skulle ha gått tillväga på annat sätt», började han med ett djupt andedrag; »jag skulle ha burit mig åt på det här viset. Det första tusendet skulle jag räknat igenom så där fyra gånger på alla sidor och noga synat varje sedel; därpå skulle jag ha tagit det andra tusendet, skulle kanske räknat igenom det till hälften, så tagit ut en femtiorubelssedel, hållit den mot dagen för att se, om den inte vore falsk; hade sagt, att jag var ängslig, därför att en släkting miste en tjugofem rubel för inte längese’n på det där sättet och hade av den anledningen talt om en hel historia. När jag så hade kommit till tredje tusendet, så hade jag tagit fram det andra än en gång under förevändning, att jag inte riktigt fått reda på ett hundra — och på det sättet hade jag gjort med alla femtusen. Sedan jag så slutat, hade jag än en gång dragit fram en sedel ur det andra och femte tusendet, ånyo hållit den mot dagen, ånyo yttrat tvivel: »jag ber, var god byt om den åt mig ...» jag skulle ha bragt kassören till förtvivlan, så att han inte hade vetat av ångest, vad han skulle göra för att bli av med mig! När jag så äntligen blivit färdig och redan öppnat dörren, skulle jag än en gång vänt tillbaka, bett om ursäkt och gjort någon förfrågan, bett om någon upplysning — så skulle jag ha burit mig åt!»

»Åh, så’na förskräckliga saker ni där berättar!» menade Sametov skrattande. »Men det går nog an att prata, i verkligheten skulle säkert också ni ha stapplat. Jag säger er, att efter min åsikt, så skulle inte endast en av oss, utan till och med en genompiskad, en förvägen bov inte i ett dylikt fall

144