Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/195

Den här sidan har korrekturlästs

»Ja, det är hög tid, att vi gå, Dunetjka, eljest skulle han kunna tro, att vi äro onda på honom», sade Pulcheria Alexandrovna i upprörd ton.

Med dessa ord kastade hon skyndsamt mantiljen omkring sig och satte på sig hatten. Dunetjka tog också på sig sin kappa. Rasumichin lade märke till att deras handskar icke endast voro smutsiga, utan till och med söndriga, men de buro den torftiga dräkten med en viss värdighet, som endast sällan är att finna hos fattigt klädda fruntimmer. Rasumichin såg vördnadsfullt på Dunetjka och var stolt över att få följa henne.

»Min Gud», utbrast Pulcheria Alexandrovna, »huru skulle jag någonsin ha kunnat tänka, att jag skulle bli rädd att återse min son, min käre, käre Rodja! Jag är verkligen rädd, Dimitrij Prokofjitj, för att träffa honom», tillade hon och såg på honom med en skygg blick.

»Var inte ängslig, mamma», sade Dunja och kysste henne, »var hellre tillitsfull såsom jag.»

»Ack, min Gud, jag är tillitsfull, men jag har inte sovit på hela natten», fortfor den stackars kvinnan, »och då jag slutligen föll i sömn i dagningen drömde jag om den avlidna Marfa Petrovna, som var helt och hållet vitklädd. Hon nalkades mig, fattade min hand och skakade på huvudet så strängt och allvarligt, som om hon vore ond över något. O, min Gud, Dimitrij Prokofjitj, ni vet väl inte ens, att Marfa Petrovna är död?»

»Nej, det vet jag inte. Vem var denna Marfa Petrovna?»

»Hon dog helt plötsligt. Tänk bara —»

»Vänta, mamma», avbröt henne Dunja. »Dimitrij Prokofjitj har ju aldrig hört talas om Marfa Petrovna.»

»Ah, är det möjligt! Ursäkta mig, Dimitrij Prokofjitj, men på de sista dagarna har jag blivit alldeles yr i huvudet. Jag betraktar er som vår försyn och därför var jag alldeles säker på, att ni hade reda på allt, som rör oss. Jag betraktar er redan alldeles, som om ni hörde till oss ... Ni blir väl inte ond, därför att jag säger det? Ah, min Gud, hur är det med er hand? Har ni stött er?»

»Ja, jag har stött mig», mumlade den olycklige Rasumichin.

»Jag brukar ofta tala alltför öppet och hjärtligt till folk, så att Dunja tycker sig böra stöta på mig ibland ... Men, min Gud, vad han bor i för ett eländigt kyffe! Jag undrar, om han är vaken nu? Och kvinnan där, hans värdinna, tycker det vara ett rum! ... Men säg mig, Dimitrij Prokofjitj, hur skall jag förhålla mig, då jag träffar honom?»


195